Klassiker

När jag funderar efter nästa bok att läsa, kommer Mats och jag i samtal om svenska klassiker. Han har ofta talat om Harry Martinson och Eyvind Johnson som sin pappas favoritförfattare och det var ju den generationens (Mats pappa var född 1914!) stora författarnamn. Jag inser att jag, som är född lite senare än Mats, inte har fått mycket av någon av dessa författare med mig från skolan. 

Eyvind Johnsons självbiografiska ”Romanen om Olof” blir mitt val i tema svenska klassiker. Den får beställas hem, den första delen i denna romansvit med fyra titlar till vårt lokala bibliotek, efter att jag tittat efter om boken finns i tryck. Nej. Det gör den inte – utom som lättläst bok. Det känns märkligt med alla dessa stora författarskap, Eyvind Johnsons är bara ett av många, som varit så stora och ansedda under många år, till och med tilldelats Nobelpriset som i hans fall, och sedan finns boken inte på klassikerhyllan i Lunds mest ansedda bokhandel. 

”Nu var det 1914” berör mig starkt. Den unge Olof lämnar sin fosterfamilj i Norrbotten i vars hem han fått bo i då hans far är sjuk och det är ont om mat hemma. Han är bara 14 år men vill vara vuxen. Varför? Antagligen för att han växer upp i ett samhälle där ungdomen som vi ser på den idag, knappast har något riktigt berättigande. Man är större än ett barn som måste vaktas och som ännu inte kan bidra till försörjningen men är ännu inte där framme, i den vuxnes liv där man tjänar pengar och har en given plats i tillvaron.

Han vill vara där framme, vara vuxen. Trots att han är så ung börjar han arbeta vid älven som flottare. Arbetet är tungt och farligt. Fastän han är yngre än de andra gör han samma jobb. Man spränger timret ibland om någon stor stock fastnar och det jobbet går till den som inte har familj – så mycket vet man om farorna med detta. 

Olof känner sig duktig när han klarar jobbet men vill ändå inte bli som de andra. Han vill framåt, mot vuxenheten, där framme ligger något som ska bli han. 

Berättandet är helt och hållet Olofs, hans röst, tankar, hans språk. Det är vackert och mycket sorgligt och mycket tankeväckande kring ett svunnet Sverige som säkert trots detta finns kvar i vår folksjäls ryggrad om jag får tillåta mig sådana blandade metaforer. Angående lungsoten tänker Olof:

Däruppe låg grå lungsotsgårdar. Man såg att de var lungsotsgårdar för att de var grå. I röda, bredbukiga gårdar, trivdes lungsoten inte så bra, och i gårdar med telefon och ny separator och självbindare fick den aldrig riktigt fäste. 

Och Olof kom ihåg: en gång hade han varit ute på en vandring, bort, fast man förde honom tillbaka, och då hade han gått förbi ett sanatorium. Men där hade man finare lungsot, en lungsot i vita rockar och god matlukt; en lungsot bland rena tallar, vid blått vatten med motorbåtar; en lungsot kring land med reseda, luktärter, penseer och gröna fält med vallmostänk. 

Liv i grått och liv i färg. Liv utan pengar och liv med pengar. Klasskillnaderna i Sverige i början av förra seklet är stora. Ja, jag tänker på hur mycket som har hänt i vårt land på 100 år. 

Jag berättar för mina elever i Malmö, på Ensamkommandes förbund, om boken. De blir väldigt intresserade. Jag  beskriver Olofs situation, att behöva arbeta för brödfödan vid 14 års ålder. Att vara ensam, rädd och att längta bort. De känner igen detta. De kommer från Somalia, Syrien, från Afghanistan. De känner igen det och de häpnar över Sveriges förändring, att det här varit så fattigt här. 

Biblioteket i Malmö kommer nog få många lån av den här boken framöver, och jag går in på bibliotekets hemsida och reserverar nästa del i romanserien, ”Här har du ditt liv” som ju också är titeln på den fantastiska filmatiseringen av romansviten, regisserad av Jan Troell. Eddie Axberg är så rätt på det i sin tolkning, som alltid. 

Det är en fin film som jag gärna skulle vilja se om. Men först ska jag läsa! 

Målningen heter Sälen. Falsterbo om vintern är kallt, blåsigt. Vackert. Och en och annan säl dyker upp. Tror jag! 

Relaterade bilder: