Förödelsens stund

Det är snart två månader sedan jag skrev i Jahaja. Under den tiden har jag och vi följt en familjemedlem som varit med om en svår olycka, fram till hans bortgång. Det har varit svårt, smärtsamt.  En dyster och plågsam väntan.  Och efter den, tung sorg. 

”Väntan”. Akryl

Och både Bellman och Stagnelius kommer för mig: Här först i Sven-Bertil Taubes lite väl hurtiga tolkning av ”Ack döden är en faslig björn”.

Men den raden tänker jag på, sådan är döden. Döden är en faslig björn. En fasa. Skrämmande. 

Min inre känsla just nu klingar som Stagnelius skakande och känslosamma ”Vän! I förödelsens stund”:

Vän! I förödelsens stund

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes, 
    När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå, 
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss, 
    Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår; 
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla, 
    Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt, 
Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel, 
    Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen, 
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna 
    Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? — 
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten 
    Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans. 
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” 
    Och i vars levande kraft världarna röras ännu. 
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: 
    Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. 

Jag vet inte om jag tror på det där med Gud, eller jag vet att jag inte tror. Men jag vet att efter natt kommer dag. Och att de svåra känslorna står jämte de lätta och glada. 

Men det inre mörkret måste få ta plats. Den tiden är nu. 

Jag sörjer min bror. 

Relaterade bilder: