Knopparna knyter sina trotsiga nävar

Mycket av det jag läser dessa dagar oroar och stressar mig. Därför är det en lättnad att läsa texter som handlar mer om det mellanmänskliga och det existensiella, än om dödstal och när vaccinet kan komma.

Jag läser Niklas Rådströms text ”När pandemin är över kommer vi finnas där för varandra”. Det är melankoliskt, trösterikt och klokt, på en gång. (Det verkar som bara abonnenter kan läsa texten men rätta mig om jag har fel.) Jag citerar:

Det vi nu befinner oss i visar inte minst hur beroende vi är av varandra och hur mycket vi behöver varandra. I decennier har en tankefigur fått vara dominerande för hur vi fattar våra beslut och det är marknadens. Dess grundläggande principer är konkurrens, rivalitet, utslagning. Men det vi gör för andra kan aldrig ha en prislapp, det är en outtömlig resurs som upphäver marknadens enkla spel om utbud och efterfrågan.

Aldrig har det väl varit så extremt tydligt att vi är in this together, och att lösning eller lättnad bara kan uppnås om alla hjälps åt, hela världen och hela nationen.

Niklas Rådström skriver också om naturen som varit mig till stor tröst under den här tid då vi hållit oss för oss själva. Jag tar promenader, vi gör utflykter och varje gång fylls jag av lättnad – det finns något annat därute, något större.

Denna enastående skapelse med sin ofattbara mångfald och ännu oupptäckta möjligheter. Fåglarna förbereder sig ivrigt för en ny vår. Knopparna knyter sina trotsiga nävar i buskar och träd. I dikeskanten spirar redan vitsippor och tussilago. På ett fält trumpetar en flock tranor ut sin återkomst. 

Kerstin Ekman har också skrivit en fin text, publicerad i samma tidning: Coronakrisen har avslöjat som som hyggliga människor. Hon berättar om när hon hade Asiaten:

Vi visste inte då och jag tror att vi fortfarande inte vet om det var en miljon människor eller fem eller fler som dog i denna pandemi. Vi hade inte samma sorts bevakning. Medierna var inte så utvecklade som de är nu. Inte heller folkhälsomyndighet eller forskning. Men tidningarna gav stor uppmärksamhet åt att kungahuset i Norge och förbundskansler Adenauer blev smittade. Det hela är annars lite dimmigt i mitt minne. 

Ja, den mediala bevakningen nu, det faktum att vi i realtid kan följa vad som händer över hela jorden, ökar på stressen. Det gäller att ta promenaderna, komma bort från nyhetsflödet. Och tänka på andra aspekter av det som händer, många vackra aspekter. Den vänlighet och omtanke som uppvisas. Eller som Kerstin E skriver:

 Jag tror starkt på hyggligheten. Vi behöver inte styrkan, inte hjältemodet, inte de stora avgörelserna och omvälvningarna som en del säger sig stå för. Vi ska hellre hålla oss till de hyggliga och lågmälda, dem som vi kan lita på. 

Själv rekommenderar jag som lättnad i denna svåra tid några saker:

1. Promenader, som sagt. Naturen fortsätter som alla andra år, knoppar knyter sina nävar, tranorna trumpetar!

2. Så mycket kontakt som möjligt med andra varelser på de sätt som går, om det är möten ute eller via FaceTime. Det är bra att mötas, och det är bra att dela tankarna kring det som sker.

3. Och att tänka på att medan detta pågår så är forskare över hela världen igång, inte bara med att ta fram vaccin, vilket kan ta lång tid, utan också att se om det finns möjlighet att använda kända mediciner för att lindra Covids ibland läskiga förlopp – det skulle vara en väldig lindring för oron.

Det är en svår tid. Men det gäller att tänka att det är något som inte kommer vara för evigt, det som är just nu. Det kommer ändra sig. Förändring hör till livet!

Relaterade bilder: