Dubbelporträtt Stockholm tur och retur

För första gången sedan pandemins början har vi åkt tåg till Stockholm där vi ju numera tillbringar rätt mycket tid. Det kändes helt OK. Tåget var luftigt fyllt, ingen trängsel. Och tågresan är så mycket snabbare, 4 timmar drygt jämfört med mer än 6 timmars körtid med bilen. Och så slipper man, kanske framför allt, anspänningen som långkörandet ger.

De fyra timmarna på tåget går snabbt, speciellt med en bra bok. Den här gången hade jag med mig Agneta Pleijels ”Dubbelporträtt”. Det är en intressant bok om två mycket spännande personligheter, Agatha Christie och konstnären Oskar Kokoschka.

Agatha Christies dotterson Mathew (som ni kan se intervjuas i den dokumentär om Christie som ligger ute på Svt Play) får idén när han ser en utställning med Kokoschas konst i New York, att han ska be konstnären måla hans mormors porträtt. Efter mycket tvekan från båda parter blir detta av och porträttet kan ni se här.

Vi får följa samtal mellan de två under målandet och även utanför. Till en början är det Christie som intresserar sig mycket för Kokoschkas förhållande till Alma Mahler. Huruvida allt stämmer i den här redogörelsen är svårt att veta och jag tycker personligen det är lite knivigt att läsa en roman som bygger på verkliga personers liv när jag inte vet vad som är fiktion och inte.

Men Pleijel lyckas få fram något fint i sitt berättande om de här två starka och intressanta personerna. Kokoschka är generös i sin bedömning av Agatha Christie som han ser som mycket begåvad. Samma inställning känner man inte från henne mot honom. Men hon är fascinerad av honom! Och Pleijel förmedlar Christies för författandets viktiga nyfikenhet på människor, här personen Kokoschka, om än inte så mycket för konstnären.

I boken tas den händelse upp som brytt många Christieintresserade. Efter skilsmässan från maken Archie försvinner Agatha under ett antal dagar, så länge att hon efterlyses. Hennes bil hittas i ett dike. Det blir ståhej i medierna, var har hon tagit vägen?

Pleijel väljer föreställningen att Christie dragit sig undan för att ett tag vara en annan. Dra sig undan rampljuset och lite som en skådespelare ta på sig en annan roll.

Mellan lek och konst är det bara ett stenkast. Säger Kokoschka. Jag tänker att den här boken är som en lek. Lek med det biografiska material som finns och med Pleijels tankar kring två intressanta och originella personers möjliga samtal.

Boken väcker framför allt mitt intresse för det två. Det är omöjligt att veta huruvida Pleijel levererar någon ”sanning”. Vem vet?

Jag tycket porträttet som sådant är underbart. Om det ger en rättvis bild av Agatha Christie vet jag inte. När jag tittar på målningen ser jag en livlig person med ett rikligt och rörligt inre. Det kan vara Christie. Men det kan också vara Kokoschka.

Relaterade bilder: