Tycker han att jag är snygg?

På väg ut från parkeringen utanför affären i Dalby ser jag till att ha ögonkontakt med en annan förare som också ska köra iväg. Det är en ung man i den bilen, och han kastar en vänlig blick mot mig – och en millisekund tänker jag: ”Tycker han jag är snygg?”

Jo. Det är sant. Tanken for genom mitt upprymda huvud denna soliga lördag. Efteråt skrattar jag åt mig själv. Han kanske 25-30. Jag, verkligen pushing 70. Inte så troligt, nä.

Funderar sedan över hans vänliga blick. 1. Kan vara gammal elev som känner igen mig, jag inte honom (ovanligt. Eller vad vet jag? Känner jag inte igen dem så vet jag ju inte, dumskalle). 2. Någon som känner igen mig från Tillsammans för Dalby där jag administrerar sidan och foto på mig finns. 3. Han ler för att han är glad denna dag. 4. Har någon mystisk muskelsjukdom som gör att läpparna alltid står såsom i ett leende.

Vem vet? Åter hemma efter tur till Drewex med nyinköpt färg, sätter jag mig och avslutar läsningen av en bok som jag verkligen rekommenderar: ”Skuggan av en dotter” (bra recension i GP) av Elena Ferrante. Jag läste hennes Neapelkvartett bara delvis. Första delen gillade jag men tyckte bok 2 var oengagerande och släppte sedan taget. Nu har jag då fått den här korta romanen av en vän och läser en riktigt, riktigt bra bok. Svart, koncis och stark.

Bokens huvudperson Leda är en återkommande gestalt i Ferrantes böcker. I den här boken som är en av tre kortromaner som skrevs före Neapelkvartetten enligt GP:s recensent, är hon en 48-kvinna som åker på semester ensam till en badort i södra Italien. Hon tar sig varje dag till stranden i närheten och blir där fascinerad av den unga Nina och hennes dotter Elena. Elena och hennes mor fascinerar och attraherar, men under bokens gång ändras Ledas syn på dem i takt med att hon ser mer av dem och framför allt, upplever dem genom minnen av sin egen relation både till sina barn och sin mor.

En docka spelar en viktig roll i boken och det är omtumlande, skrämmande och väldigt rakt berättat. Fastän svärtan i boken är bra mycket svartare än det jag själv upplevt som dotter och mor, så finns det ändå något jag känner igen.

Jag rekommenderar boken, den är kompakt, den är så naken. Mina associationer går både till ”Döden i Venedig” och ”Skrivboken” av Kristof. Så är det världar ni trivs i så trivs ni också i denna.

Relaterade bilder: