Ett kilo Knausgård

Solen skiner i Skåne och jag uppskattar det snöfria även om isen ligger kvar på Sövdesjön. Solen lyser. Eller är det Morgonstjärnan?

Morgonen den 8 mars går jag ut från vårt höghus i Årsta, Stockholm, för att i mycket god tid ta mig till stationen till mitt morgontåg. I axelremsväskan ligger minst ett kilo Knausgård, och jag drar på min stora resväska. Snön är väl sådär en 20 cm djup, det snöar på och vinden viner. 

Bussarna går inte, visar det sig, inte heller taxi förrän jag på tredje försöket lyckas att få Stockholmstaxi att ta sig till södra delen av stan. Taxin kan inte stanna vid huset, vägen är blockerad av minibuss som fastnat och jag får ta mig några hundra meter i snömodden. Taxin är stor, den ser stark ut. Också den fastnar i snön men sent omsider kommer jag till Centralen och kan ta ett tåg hem till Skåne. 

I väskan liggar den 778 sidor långa romanen ”Vargarna från evighetens skog”. Det är en uppföljare till ”Morgonstjärnan” som jag läste med stor behållning när den kom (666 sidor!).

Jag tror att jag njuter ännu mer av den här tjockisen än den förra. Första delen ger oss en bild av Syverts liv i Norge. Han är 19 år, det är 1986 och han har just muckat från det militära där han jobbat som kock. 400 sidor framåt får jag följa med Syvert när han lever sitt liv efter mucken, återknyter kontakten med sin lillebror och mamma och längtar, längtar efter Lisa. Frågorna kring hans döde far dyker upp när han hittar en bunt brev.

De här 400 sidorna som utgör bokens första del är ren njutning för mig att läsa. Det är Knausgård som bäst när han beskriver ungdomen och dess stora existentiella frågeställningar, vacklandet i självbilden och tankar kring utseendet. Och, vem är jag?

Syvert har en lillebror Joar som ställer många frågor kring livet. Berättandet kring den här syskonrelationen är oerhört, oerhört berörande. Mamman blir mycket svårt sjuk och de teoretiska frågorna blir helt plötsligt till verklighet. 

Bilden av Syvert och är så stark. Knausgård frossar (ju, vill jag säga till de av er som läst lika mycket Knausgård) i detaljer. Naturen beskrivs i detalj, färger, ljus, vatten. Kocken Syvert står mycket i köket och vi får veta mycket om pannbiffar, gröt, bacon och annat. Det låga tempot i berättandet, detaljrikedomen och de komplexa människoskildringarna vaggar in mig i en alldeles speciell stämning som är så njutbar. 

Från södra Norge till Putins Ryssland. I romanens andra del befinner vi oss i först Sovjetunionen och sedan i Ryssland. Som Malin Ullgren skriver i sin fina recension i DN så är kanske beskrivningarna från den här delen av världen mindre övertygande, av naturliga skäl. Knausgård är som bäst när han beskriver sin ungdoms miljöer. 

Men också den här delen är väldigt intressant och Knausgård lägger som vanligt in någon lektion i ett ämne kopplat till boken, här kring olika idéer kring evigt liv. Hopknytningen av historien är skicklig, rörande och trovärdig. Stjärnan från förra boken finns med här också och ger boken en alldeles egen ton. 

Kanske är det Knausgårds berättarstil, en rak kronologi i stort, med mycket detaljrikedom, mycket text som skapar en långvarig läsprocess där jag långsamt får tillgodogöra mig själva narrativet för att använda dagens mesta inneord, alla områden, något som passar mig och som jag gillar. 

Jag hinner inte läsa ut boken på tågresan, men efter några dagar i ett mindre snöstökigt Skåne, kan jag nu lägga den ifrån mig med viss sorg. Jag ser fram emot nästa bok!

Snöskadad bok!

Relaterade bilder: