Malma station

Det blåser på månen!

Två recensioner av Alex Schulmans ”Malma station” har jag läst, i DN och i Aftonbladet. Jag kan känna igen, förstå och dela många av recensenternas åsikter. Men till syvende och sist handlar känslan man får av en bok om något mycket personligt. Så tror jag det är med professionella recensenter och även med denna. 

Ofta under läsningen av boken blir jag starkt berörd. Schulman beskriver barn och barndom med verkligt inkännande och barns utsatthet är något som uppenbarligen engagerar honom. De vuxnas svek och tillkortakommanden är också något han skriver om, ibland så det knyter sig i magen på mig. 

Boken handlar om en familj, en skilsmässa och vad som händer med barn och föräldrar. Vi får följa Harriet och Oskar och deras dotter Yana på tre separata, även i tiden, tågresor till fiktiva Malna station. Det är resor med tågets lunk och tempo och perspektiven växlar mellan de olika personerna i boken. Även Harriets pappa Bo figurerar i boken. 

Harriet har en hemlighet som vi inte får förståelse kring förrän i slutet av boken. Den har präglat henne och enligt hennes man Oskar är hon alldeles för upptagen av minnen från barndomen. Men hon ” … försvinner igen, tillbaka genom decennierna. Harriet trivs där. De räta linjerna, från barndomen upp till nuet, allt man är nu kan och måste förklaras med något som hände då.” Oskar å sin sida: ”Barndomen är en oförklarlig installation, som ett modernt konstverk. Man vill bara sparka sönder skiten hela tiden.”

Boken handlar om hur starka upplevelser i vårt förflutna formar oss. Det är intressant och bitvis mycket väl återgett. Men kanske saknar jag fokus på något annat i boken, det blir lite för trångt ibland i berättandet. 

Sedan kör Alex Schulman med cliffhangers vilket jag tycker är lite synd, det känns aningen billigt och onödigt – texten bär väl ändå utan den kraften att driva oss framåt i läsningen. 

Men: Jag rekommenderar boken! Den är lättläst, välskriven, engagerande och ger i varje fall mig stundom stark igenkänning. Sedan är jag rätt förtjust i Alex Schulmans sätt att beskriva världen, läser hans krönikor i DN, ofta med förtjusning. Det är något lite barnsligt, lite sentimentalt hos honom som jag uppskattar mycket, det kommer från hjärtat.

Se gärna den fina intervjun i Babel om du inte sett den innan, cirka 13 minuter in. ”Mörkret är en bra belysning för dig”, säger Jessica Gedin i intervjun till Alex Schulman. Och det är sant. Det är mörkt. Men det finns en öppning mot slutet av boken som gör att jag ändå lämnar boken i ljus. 

Relaterade bilder: