”Systrarna” och jag.

Den blåser förbi.

En riktigt hyllad bok är Khemiris senaste, ”Systrarna”. Enligt min bedömning snarare haussad. Ensam i ett gäng recensenter som hyllar boken känner jag att va va de’ som var så himla bra med den? 

Jodå, jag läser på i den 720 sidor långa boken. Först med rätt stort intresse eftersom den utspelar sig i krokar i Stockholm som är väl bekanta, ja till och med en lekplats. Det handlar om det tre systrarna Ina, Evelyn och Anastasia. Och så har vi då Jonas som leker med dessa (enligt honom själv) när de är barn. Och som han sedan följer i sitt liv på olika sätt. Och som har mycket gemensamt med författaren av boken. 

Jag läser och läser, märker att jag lätt kan avbrytas av något som plötsligt känns viktigare, längtar inte till boken som jag kan göra när det är något som verkligen intresserar mig. 

Är den för lång, frågar jag mig när jag pratar om boken och min läsning med mina bokcirkelvänner, är det problemet? Någon påpekar att jag klämt många tusentals sidor Knausgård och har verkat njuta av det. 

Jomen, det känns som han stilar sig, han vill ta upp olika frågor, gestalta olika sorters personer, men det blir inte stor litteratur, det rör mig inte i hjärtat. Det känns lite konstruerat, kanske politiskt korrekt. 

Jag har nog svårt att förklara på ett bra sätt varför jag inte tycker boken är så himla bra som DN, Svt, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan. I Aftonbladets recension nämns dock ”trust issues”. Och enkelt uttryckt är det väl där min läsning hamnar: Med trust issues. 

För är det inte just trust, trovärdighet, vi vill ha i en läsning? Det betyder ju inte alls att boken ska vara sann eller realistisk. Nej, jag läste Jon Fosse och kände trust, likaså Keegan. Man ska känna påverkan, beröring. Den här boken berörde mig inte mer än någon enstaka gång, även om jag tycker att den tar sig mot slutet. 

Nej, ”Systrarna” och jag var inget starkt möte!

Och tack och lov är bokhögen just hög. 

Relaterade bilder: