Navalnyj, Ellis och jag

Själens obotliga ensamhet. Det är något oerhört ensamt över Ellis autofiktiva Bret.

Det är fredag eftemiddag. Jag sitter och läser en roman som jag nog inte valt att läsa om inte någon hade lånat mig den – den är ju omskriven, så varför inte prova något utanför min bekvämlighetszon? 

Boken är lång, men jag plöjer på, språket är rätt enkel engelska och det är bra flyt i texten. Men så mycket våld! Så mycket sex. Så smygande obehagligt. Men jag plöjer på. 

Nu får det bli en liten paus. Paus i läsning hos mig innebär ofta, alltför ofta, att jag byter till en annan läsning. För närvarande, ja, sedan knappt två år, byter jag ofta till nyhetsapparna. Och där står det. 

Navalnyj är död. Navalnyj är död. På olika sätt: Navalnyj är död. 

Jag blir så fruktansvärt ledsen. Alla har vetat att detta skulle ske snarare förr än senare, att han tog en enorm risk när han återvände till Ryssland. Ändå har han ju funnits där, dykt upp i rutan med ett leende eller ett hjärta när han kunnat. Flyttats hit och dit. Men varit i livet. 

Nu inte mer. 

Jag läser nyheten i olika appar, formulerat på olika sätt. Det gör ont. 

En stund går. Jag tittar på boken. Det är ”The Shards” av Bret Easton Ellis. En hypad bok, fått mest positiva reaktioner även från svenska recensenter. 

Nu börjar jag läsa igen. Det känns som jag ska spy. Jag känner sådant våldsamt äckel inför det fiktiva våldet. Jag slänger boken i golvet. Vad behöver vi detta för? Vad menar Ellis? 

Resten av dagen är jag och Ellis på kollisionskurs. 

På kvällen ser vi dokumentären ”Navalnyj – Putins fiende nummer ett” som verkligen kan rekommenderas. Han gjorde en egen resa, blev en hoppingivande symbol för ett annat bättre Ryssland. Nu försvann det hoppet. 

Nästa dag tar jag mig åter an The Shards, eller Skärvorna som den heter i svensk översättning. Den har ett flow och någon sorts noggrannhet i berättandet som jag uppskattar och en kurva som går mot det mer och mer fantastiska och nästan som en inre monolog eller i varje fall någon sorts skruvat inre som jag mer och mer beundrar Ellis gestaltning av. Men om detta är autofiktion så hoppas jag att andelen självupplevt är liten av det som gestaltas för det här är våldsamt!  

Jamen, det blir en kollision inom mig. Verklighet mot fiktion. Jag tänker på min man Mats som undviker det fiktiva. Dokumentärer är hans genre.

Och just den fredagen, 16 februari, förstår jag honom väl. 

Relaterade bilder: