Jävla karlar

Jag hade bara en fadersgestalt under min uppväxt. Men han kunde ta sig många olika uttryck i min upplevelse av honom.

Till mamma

(Obs. ej passivt aggressivt)

Den här dedikationen inleder Andrev Waldens bok ”Jävla karlar”. När jag först läser den så undrar jag hur den omtalade barndomen med sju olika ”pappor” som boken handlar om, kan ge en sådan dedikation – hurdan är en sådan mamma, med så många olika partners under Waldens barndom?!

Jo, det visar sig, att det är en sådan mamma hon har varit – en mor som kan få sin sons självbiografiska bok sig tillägnad. För jag tror att det är kvaliteter som hon haft i sitt mödraskap som har starkt bidragit till att Andrev Walden överlevt alla dessa partnerbyten utan, som det verkar, något större trauma. 

Mamman gillar karlar även om hon kallar dem jävlar ibland när hon tröttnar på dem. Men hon älskar sin son utan förbehåll och det är ömsesidigt. Och han älskar henne. De delar skratten och mycket annat.

”Jävlar karlar” är en rätt underbar och ofta gripande bok. Mot slutet kanske lite seg men just de tidigaste barndomsminnena är så fina och så roligt beskrivna. Det är ofta sorgligt men Andrev Walden får till det på ett vis som jag känner igen från hans krönikor i DN, alltid lästa av mig med stor behållning. Han kan klämma ur sig något sorgligt eller sant och så ramlar det över i humor som ofta känns så befriande, utan att det tar udden av det han har sagt. 

Boken skildrar hans barndom och de olika män som hans mor lever med. Ingen av dem, visar det sig, är hans riktiga pappa. Den förste som kallas Växtmagikern är hippien som inte alls alltid är snäll, nej snarare ofta grym. Trots det verkar han göra ett stark avtryck i Waldens liv och faktiskt finns det kärlek där. När pojken Andrev hälsar på i Växtmagikerns föräldrahem hittar han dennes gamla leksaker i en låda: ”Det finns ett förband av tennsoldater i lådan  och en liten sorg kommer över mig när jag begriper att Växtmagikern har lekt med dem. En dag för länge sedan, när världen var svartvit och knastrig, satt han på golvet och radade upp de där karolinerna framför sig.” 

Hans riktiga pappa som Andrev kallar Indianen för att mamman har sagt att pappan har långt svart hår, finns mycket i hans tankar trots att de inte träffas. Han skickar sonen presenter till hans födelsedag. En gång en bok om schack: ”Det var den sämsta present jag fått. Det tycker mamma också. Hon suckar åt presentens oduglighet och förklarar att min pappa spelat schack i hela sitt liv. Att han är tokig i schack.” 

Kvällen efter att presenten kommit med posten (Indianen bor i ett annat land) ligger pojken vaken och ”fantiserar om ett parti mellan Indianen och Växtmagikern. Indianen flyttar sina pjäser utan betänketid. Växtmagikern sliter sitt hår …”. Indianen vinner, den RIKTIGE pappan vinner. 

Boken innehåller många starka illustrationer av barnet Andrevs bild av sig själv. Han är en osäker kille. ”Han är en feg pojke. På alla sätt rätt oduglig. Han kan inte spela schack och han kan inte rita, bara kalkera och låtsas att linjerna är hans. Han är mörkrädd, bollrädd och strykrädd. Han är rädd för allt och behärskar inget.”

Efter hand blir han dock säkrare, inte minst i förhållande till tjejer som han känner en stark längtan till. Han har också en stark medvetenhet om klasstillhörighet. Så här beskrivs en flicka: ”Hon doftar som flickor i enfamiljshus brukar dofta. Det är en frisk doft med inslag av sköljmedel, balsam och goda hemförhållanden.”

Det här är en rolig och sorglig bok med vad som känns som en äkta botten. Kanske därför har den skapat sådant intresse. Som när Dalby bibliotek bjudit in till en författarkväll med Walden: Då fick man fråga om det gick att låna tingshuset i vår by. De 80 platser som biblioteket kunde erbjuda räckte inte till! Tingshuset kunde däremot ta in alla 150 besökare – i lilla Dalby. Hallå! 

Det här är en bok som gör mig glad och rörd i hjärtat. Den stannar kvar inom mig.

Jag rekommenderar den varmt. 

Relaterade bilder: