Skördetid

Plommonträdet på Transtigen

Det blir mörkare på kvällarna. Inte mig emot, har aldrig varit en stor vän av ljusa nätter. När jag ska sova vill jag att det är mörkt!

Men de mörknande kvällarna är en påminnelse om att hösten närmar sig, vi är på nedåtgående i den cirkel som året utgör. 

Det är skördetid. I Mats växthus trängs, ja faktiskt trängs, tomatplantor som skjutit i höjden, med druvorna som hänger i långa klasar. I hans odlingslott växer sig mangold och squash stora och präktiga. Så stora att vi får dela med oss till grannar och vänner. Tomaterna har smak som inga köpetomater kan prestera, de gynnas förstås av att de ätes trädgårdsvarma. 

Skördetid. Höstkänsla. 

Jag tänker på plommonträdet som fanns i mitt barndomshems trädgård. Det dignade av frukter, vackra sviskonplommon med gult kött, mörkt blålila yttre. Vackra, så goda. 

Det blev sylt, den godaste som producerats på jordklotet. Mycket kanel var det i den. 

När vi flyttade till vårt hus här för snart 40 år sedan, så planterade vi ett sådant plommonträd. Under en del år kunde vi njuta av min barndoms smått paradisiska plommonsylt i repris, lika god faktiskt. Sedan dog trädet. Ingen mer plommonsylt.

Min son gjorde mig glad när han nyligen bjöd mig på plommonsylt gjord på sviskonplommon, inköpta på Willys! Det satte igång många minnen hos mig. 

Grannen ropade härom dagen: Eva! Vill du ha lite plommon?

Vad tror ni jag svarade?

Resultatet blev sådär två liter plommonsylt. Kanske inte riktigt så fylliga i smaken som sviskonplommonen, detta var en annan sort, men tillräckligt goda för att göra frukosten till en fest. 

Så nu när mörkret faller ser jag fram emot att njuta av frukt och bär i olika form. Kanske ta ett dopp här eller där. Innan mörkret fallet över landet. 

Det ser jag ändå ljust på! 

Relaterade bilder: