Äldre äldre

Herbert sitter och pluggar på ett partitur i Årsta skog. Anä, det är en annan man. Han är bara äldre.

På hemresan från Stockholm, en sträcka som jag reser ofta numera, noterar jag att många sitter och läser i fysiska böcker.

Men HALLÅ, ska man verkligen behöva använda begreppet fysiska böcker? Jo, det måstes, för många tågresenärer lyssnar ju istället på böcker och tittar samtidigt ut på det snabbt försvinnande landskapet. Men den här gången var det många som hade blicken riktad neråt mot boksidan. En kvinna bredvid mig hade faktiskt en liten hög med tre böcker. Hon hade dock bara hunnit till bok nr 2 när hon gick av i Eslöv. 

På resan funderar jag över min ålder. Det gör jag väldigt ofta numera. Inte bara på tåget alltså. 

Jag hade en stark upplevelse på den här Stockholmsturen relaterad till ålder. En kväll besöker jag nämligen Konserthuset. En vänlig bror och svägerska har donerat biljetter till säsongspremiären. Herbert Blomstedt, 97 år gammal, ska dirigera de kungliga filharmonikerna. 

I den fullsatta konsertlokalen är stämningen hög och när Herbert B kommer in med lite hjälp för att den gamle lite fallbenägne inte ska ramla, så jublas det i publiken. Blomstedt vinkar och sätter sig på en pall. Han dirigerar med känt måttfulla rörelser och orkestern levererar Berwald med den äran.

När vi i publiken får se Blomstedts ansikte och ögon (vi sitter nära och bra), så ser vi ett glädjestrålande ansikte. Det är som ett barns lyckliga ögon. Det berör mig starkt. 

Brahms första symfoni följer efter pausen. Det är oerhört vackert, orkestern briljerar. Stående ovationer följer och dirigent Herbert Blomstedt får ledas in flera gånger för att ta emot hyllningarna. Han strålar. Orkestermedlemmarna likaså, många av dem ser påtagligt rörda ut. Flera av dem har säkert varit med tidigare när han dirigerat orkestern under sin långa karriär. 

Efteråt förundras vi över hur det bara är möjligt att genomföra en så proffsig syssla vid den åldern. Vad är det egentligen att bli gammal? Uppenbarligen mycket olika saker, beroende på tur, gener och säkerligen livsstil. Och kanske mer. 

Det är intressant att läsa recensionerna efter en så här speciell konsert. Så här skriver DN:s Johanna Paulsson: Benen bär inte riktigt som förr och efter flera fallolyckor med inställda konserter som följd har pianopallen blivit permanent på pulten. Men musikaliskt sett visste 97-årige Herbert Blomstedt precis vart han var på väg när han känsligt skulpterade fram musiken med händerna, som vore den en ömtålig vas. 

I Svd skriver Magnus Bunnskog: Det hör nog till ett av de mer trivsamma privilegierna att få sitta ned och dirigera vid 97 års ålder, tänker jag när jag ser Herbert Blomstedt leda Kungliga Filharmonikerna från sin höga pianopall. Hans ekonomiska gestik och moderata utfall påminner om att orkesterledning inte handlar om extrovert yvighet, och ställer även intressanta frågor om hur mycket dirigenten egentligen leder, och när det istället blir kollektivet som tar över ledarskapet.

Trivsamt privilegium? Och är det inte lite surt och snålt, det sista, när det istället blir kollektivet som tar över ledarskapet. Han insinuerar att det är orkestern som leder, inte Blomstedt. Personligen tycker jag att han kan hålla inne med den tanken. 

För mig är det ett privilegium att se en så gammal person visa upp sitt livs gärning som han har med sig till fullo. Han är lyckligt lottad, men det är vi med som får se detta. Det fyller mig med vördnad och glädje. Livet är fantastiskt. 

Om du vill se Herbert Blomstedt när han får lyssna till en favorit, Natan Söderbloms ” I denna ljuva sommartid”på sin 97-årsdag, så klicka här:

Relaterade bilder: