Fars rygg och Dylans

Jag målar hus. Här ett jag såg på Bornholm. Vem bor där? Vad döljer sig bakom fasaden?

Liksom många av er såg jag intervjun med Niels Fredrik Dahl i Babel för några veckor sedan.  I den får Dahl berätta om sin bok, ”Fars rygg”. På bokens baksida står det: ”Berättaren i boken är en version av författaren själv”, ett smart sätt att presentera en berättare som säkert har många drag av Dahl själv.

I intervjun får jag en stark känsla för den kärlek och den saknad och också undran Dahl har för sin pappa, i boken kallad Far. Denne Far växer upp i stor ensamhet i hemmet i Alexandria, där Fars pappa, i boken kallad Domaren, har ett arbete inom domstolsväsendet. 

Märk väl! Detta är en roman! ”Jag” i boken är inte nödvändigtvis på alla sätt Dahl själv men i Babelintervjun förstår man att mycket av materialet i boken bygger på Dahls egen barndom och tankar kring sin pappa. 

De bor i Alexandria, långt borta från det Norge som familjen kommer ifrån. Till en början är de lyckliga, föräldrarna går på fester, pojken är liten, ensam, men ändå nöjd. Han har sin mamma och ibland sin pappa. Men så tappar mamman gnistan. Med det sker en förändring i hemmet. Det blir tomt och kallt. Pojken cyklar ensam runt på sin cykel. Har inga vänner och mamman är mer och mer frånvarande. Så även Domaren. 

Boken handlar mycket om att söka förståelse av pappa Domaren som skickar sin son 12 år gammal att gå på internat i Norge och bo hos ett sorgset par som mist sin son. Och sedan till ett annat internat i Geneve när han är några år äldre. Sedan lämnar Domaren hustrun som på något vis blir sonens ansvar. Bokens berättare, Domarens barnbarn som berättar sin pappas historia, säger:  

”Jag har detta stora okända rum inom mig där det finns en särskild plats för fars historia, där den skulle passa som hand i handske, men det gör den inte, det är inte mer än några små hårda bitar som skramlar omkring därinne. Samtidigt känner jag en saknad så stor att jag tycker jag snubblar på den vart jag än går, efter en människa jag inte vet så mycket om och inte kan säga att jag kände, hur ofta vi än stod intill varandra, och trots att jag kände hans värme, hörde honom andras, hörde att han sjöng.”

Oj. Det är så smärtsamt emellanåt, saknaden, kärleken som väl ofta känns obesvarad eller ovälkommen. 

Samtidigt pågår krigets muller, det är 30-tal.  Pojken är på internat i Geneve och har två vänner där som på olika sätt påverkas av kriget. Kanske känns den här delen av boken lite mindre trovärdig i min läsning men kriget ger en viktig bakgrund och sedan även en verklighet till den unge norrmannen som vill engagera sig för sitt land.

Ibland kan det vara förvirrande med de tre generationerna män. De flyter ihop. Men kanske det är meningen, de tre, jagberättaren, Far, jagets pappa, och Domaren, jagberättarens farfar, har ensamheten gemensam. Den är tung.

Boken är skickligt skriven med upprepningar av vissa händelser som stärker läsningen och förståelsen. Det känns som en djupt känd bok som jag verkligen vill rekommendera.

Sedan har vi varit på nya Kino, lundabiografen som har expanderat, fått två nya salonger, bistro och vackra och välkomnande lokaler. Vackert gjort, detta stora crowdfundingprojekt som nu blivit verklighet! Där ser vi nu A Complete Unknown, filmen om Dylans första år som artist fram till ”Dylan goes electric” som boken som ligger till grund för filmen heter.

Timothée Chalamet som Dylan är SÅ bra! Trots att de inte är lika utseendemässigt, trots att rösten aldrig blir riktigt lik Dylans så fångar Chalamet Dylans strulighet och avighet på ett övertygande sätt. Att han också lyckas sjunga ooch spela gitarr (filmen har många, många musikaliska scener, det är verkligen en musikfilm) är verkligen imponerande! Och Edward Norton som Pete Seeger, min gamle idol, ett sådant fint porträtt som förmedlas av en faderlighet, och ömhet mellan dem. 

Relaterade bilder: