Brott och straff i ”Nattens skola”

Bildvalet var givet: ”Nattens grönska” eller ”Hommage à Knausgård” heter denna

Snart har jag ett helt hyllplan med böcker av Karl-Ove Knausgård. Ingen av dem har varit dålig. Den senast lästa är ”Nattens skola”. Kanske behövs det snart ett hyllplan till.

Vad är det som gör hans böcker så bra? När jag nu läste den senaste kände jag att jag hamnar i ett visst tillstånd när jag läser Knausgård. Kanske är det som Sven Anders Johansson, Aftonbladet, formulerar det i sin recension av boken:

Som vanligt hos Knausgård – det är kanske hans starkaste särdrag – fångas man av sättet att berätta. Det beror, tror jag, på en anmärkningsvärd förmåga att upprätta kontinuitet där det borde finnas avbrott. Man skulle kunna beskriva det som motsatsen till en cliff hanger-teknik: i stället för att bryta av berättelsen när den är som mest dramatisk, bakas det dramatiska hos Knausgård gärna in i ett förlopp som omärkligt glider över i nästa situation. På så vis tonas dramatiken ner, samtidigt som man som läsare ändå hålls fast, just för att avbrottet aldrig infann sig. Resultatet är fascinerande i dubbel bemärkelse, både innehållsligt och på ett metaplan.

Så är det. Det är ett förlopp som pågår med en kontinuitet som håller en fången (utom när han lägger in långa essäer om ett för honom kärt ämne – denna boken saknar sådana) och man befinner sig i ett tillstånd där läsningen av många hundra sidor är oproblematisk. Det är ett skönt tillstånd som jag alltid ser fram emot.

Min syster som läser andra delen av ”Min kamp” just nu, på sin Kindle, sa till mig härom dagen: ”Det är ju fantastiskt hur han kan beskriva vardagliga situationer så att det blir väldigt intressant”. Det är det Johansson ovan kallar ”förlopp” utan avbrott. En slags matande med ord som håller mig som läsare bunden till texten.

I den här boken får vi följa Kristian från hans tid i London på fotoskola på 80-talet. Han har brutit upp från sin familj i Norge som han föraktar. Lämnar ingen adress. Han vill vara fri. Ja, han vill bara vara för sin egen skull. Han är en självisk, oempatisk människa. 

Han är alltså konstnär. För att nå sitt mål, att bli känd fotograf, går han till ytterligheter som vittnar om att han faktiskt är vad hans far uttryckt: en narcissist. Hänsynslös, vilket i boken beskrivs via en avgörande händelse. 

Hur lyckas då Knausgård ändå göra honom till en människa som vi kan följa med intresse? Kanske just för att han beskrivs på det här ordrika, detaljrika sättet som är Knausgårds signum: Hur han lagar mat, blir kåt på en tjej, cyklar, sätter på sig kläder, borde tvätta sina kläder men låter bli, tar en dusch. Blir skitnödig. Livet. Att han har den oempatiska sidan blir då en del av hans personlighet. 

Kristian blir så småningom världsberömd fotograf. Han ska ställa ut på MoMa. Hemma i London väntar husrun Jelena och sonen Leo. Men nu kommer det förflutna ikapp Kristian och hans berömmelse visar sig kunna tas ifrån honom. 

Hur boken slutar vill jag inte avslöja men det är smärtsamt att läsa. Ändå vill jag säga att detta är en mycket, mycket bra bok. För mig handlar den om vad människan är utan kärlek. Ingenting. 

Den handlar om skuld. Om brott och straff. Det som en djupt moralisk bok som jag läser den. Boken är den fjärde i serien om Morgonstjärnan men kan absolut läsas fristående. Alla dessa fyra böcker har en starkt moralisk ton, både kring vårt sätt att förhålla oss till vår omvärld och kring hur vi lever som människor i nära relationer. 

Jag har läst ”Nattens skola” två gånger. Det gör jag ofta numera med böcker som griper tag, det samma gjorde jag med ”Fars rygg”. Med den här boken blev det nästan nödvändigt för att jag skulle kunna förlika mig med med den svåra finalen. 

Förmodligen avskräcker jag någon att läsa boken genom det jag skriver. Men tänk så här: Om en bok påverkar så starkt, är det inte ett gott bevis på att den är väldigt bra? 

Relaterade bilder: