En av de största konstupplevelser jag har haft är den med brittiska Lynette Yiadom-Boakye. Hennes målningar visas på Moderna muséet i Stockholm fram till 19 september.
Den här hyllade utställningen har utgått från Tate Gallery i London. Yiadom-Boakye har själv varit med och bestämt hur tavlorna ska hänga i Stockholm och det är i sig en intressant historia. Ofta hängs utställningar kronologiskt men här har vi snarare tematiska rum, ett med bara kvinnor, ett med män i grupp, etc.
Bilderna är alla av svarta personer vilket i sig är slående, och de är inte sällan gestaltade mot en mörk bakgrund. Det är ansikten vända mot oss, några gånger är det målningar som visar på gemenskap. Tekniken är klassisk, färgvalen unika och hänförande.
Jag känner att jag får kontakt med personerna på bilderna! I utställningens katalog har någon jämfört Yiadim-Boakyes målningar med fiktion: Hennes målade objekt är inte avbildade personer, de kommer från minnen av det hon sett.
Det som nog gör starkast intryck på mig är färgvalen: De mörka människorna i sin mörka omgivning, den ofta förekommande röda färgen. Ja, kan du inte se denna utställning så kan du titta på Modernas sida som visar många av bilderna. På youtube finns också mycket material för den intresserade.
Från den här utställningen går jag en sväng in på Nationalmuseum som ju har fritt inträde till sina samlingar. Den här gången går jag upp och tittar på konst från 1500-talet och framåt. Jag har läst på om Yiadom-Boakye och vet att hon redan som tonåring (idag är hon 44) gick till National Gallery i London för att studera de klassiska tavlorna från femton- och sextonhundratalet. Och jag ser vad hon lärt sig! Både vad gäller teknik och färgval.
DET HÄR ÄR KUL. Kanske något av det bästa jag vet …?
Eller att läsa en bra bok? Den här gången är det ”En stund är vi vackra på jorden” av Ocean Vuong. Det är en sorglig, melankolisk bok med ett poetiskt språk. Jag blir djupt gripen av gossen Little dog som växer upp med sin vietnamesiska mor som är analfabet, i ett fattigt USA där droger hör till vardagen. Det är mörkt och Little dog söker kontakt med sin mor som han skriver till trots att han vet att hon inte kan läsa, för att skapa närhet och förståelse kring sin svåra uppväxt. Morfar var amerikansk soldat under Vietnamkriget och boken är vad som kan klassas som autofiktion, mycket stämmer överens med Vuongs egen bakgrund.
Bilderna Vuong använder griper ofta tag, även om de ibland kan bli för många: ”Deras röster dämpade medan den väldiga vinden svärmar över dem – och barren klickar ner som visarna på sönderslagna klockor.” (min färgläggning).
Little dog arbetar på en tobaksfarm några somrar. Det är där han träffar Trevor, sin första kärlek. Vuong beskriver väldigt talande hur underkastelse visas – genom ständig användning av ordet ”förlåt”. Det gäller både honom när han arbetar på tobaksfarmen, och hans mor, som jobbar på en nagelsalong. ”I nagelsalongen är förlåt ett verktyg man använder tills ordet själv blir valuta. Det ber inte längre bara om ursäkt, det insisterar, påminner: jag är här, precis här, under dig. Det är att sänka ner sig själv så att kunden känner sig överlägsen och välvillig och att hon har rätt.”
Boken handlar om det allra fattigaste USA som tycks nästan förlorat i det utbredda missbruk och avsaknad av socialt stöd. Vuong lyckas förmedla detta på ett omtumlande sätt, lika starkt som han förmedlar kärleken till Trevor, sin komplicerade kärleksrelation till sin mor och sin egen framväxt som person. En riktigt bra bok!