Att löpa varg

Att läsa bok: Ja, det kan någon enstaka gång ha något gemensamt med att löpa varg: Man liksom blir boken. I det här fallet var det ”Löpa varg” av Kerstin Ekman. Jagberättelsen om Ulf Norrstig, den pensionerade jägmästaren, biter tag i mig och jag går i hans stämning under läsningen av boken, och efter den.

Det är en stämning av ensamhet men också av närhet, som till hustrun Inga, av kontakten med det förflutna, minnena, av de skarpa mötena med djuret, med hunden, med naturen. Det är starka grejer. Boken är faktiskt underbar!

Ulf lever fint med sin hustru Inga. Deras relation är nära, båda själarna och kropparna möts. Men ändå, han bär på en ensamhet, Inga citerar Taube, hela mitt jag är uppfyllt av din ensamhet, säger hon. Hon märker hans ensamhet och jag tänker, kanske vill han ha den för sig själv? Kanske är det ingen dålig ensamhet?

Han möter en varg en dag när han sitter i sitt jakttorn. Det är en stor varg och det är en stor upplevelse. Vargen fyller Ulf med respekt, skulle jag säga, mer än rädsla. Han utvecklar en starkt beskyddande attityd mot djuret. Så här tänker han sig vargens inre när den känt av Ulfs vittring: ”De styva lättrörliga öronen vakar åt honom för minnet av vittringen finns under halvsömnens dova glömska”. När jag läser detta tänker jag på det man säger om rädsla: Att den är en viktig känsla, den har vi fått med oss när vi var mycket mer utsatta för naturens krafter än vi är idag. Utan den klarade vi oss inte förr och inte nu. Fast ibland blir det för mycket för några av oss …

”Tänkte på att han måste dricka. Han bryr sig inte om vattnet som rusar utan tar sig över det. Han vet var det finns större vatten. Men när han kommer upp på höjden ovanför det första vattnet stannar han och lyssnar. Vinden ligger ifrån honom så han blir försiktig.”

Vargen tar sig in i Ulfs sinne, han tänker på vargen, hur han ska klara sig. Det är rörande, för samtidigt har Ulf kärlkramp, får hjärtinfarkt i jakttornet, oroar sig för detta liksom hustru Inga. Kanske för att få någon sorts kontakt med sig själv i denna tid av oro (eller är vargen Ulfs hjärta?), börjar han läsa gamla jaktjournaler. Han funderar över sina minnen. ”Minnet är en underlig, ja, skrämmande sak. Ett gammalt lager av döda ben och ord som när som helst kan stå upp och bli levande.”

Hon skriver så fint om fraktaler, Kerstin, ja, hon skriver så fint och precist: ”Deras mönster både upprepas och varieras i oändlighet. Som molnen på himlen. Man kan aldrig få se ett likadant moln igen. Det är en stor tröst i en värld som hela tiden erövras av det människogjordas stereotyper.”

Det är en bok om att minnas, om att bli gammal, om att vara nära döden som man är som hjärtsjuk OCH gammal. Men också mycket, tycker jag, om den närhet vi kan känna till djuren, det ansvar vi kan känna för ett djur, och vad det gör med oss.

Har du inte sett den här fina intervjun med Kerstin Ekman så finns den här. Och förstås: Har du inte läst boken, så gör det, jag rekommenderar den varmt.

Relaterade bilder: