Bättre tider.

Två år, hörni. Det är galet. Som pensionär och icke-jobbande har de här åren säkert varit lättare för mig än för de som varit tvungna att gå till en arbetsplats. Men ändå – den ständiga oron, ibland lågmäld, rätt ofta högljudd, har tagit på psyket. Tack och lov har somrarna gett respit och det har varit faktiskt förvånansvärt lätt att då släppa orostankarna, även för ett inbitet nervknippe som detta jag.

Nu lovar oss FHM och expertisen att omikron snart är ett minne blott. Ja. Det vore härligt. Med viss vånda minns jag dock våren 2020, när den ene efter den andra, Giesecke, Britton och några till, talade om den i tiden närliggande flockimmuniteten. Var blev ni av, ljuva drömmar?

En sak som mer påtagligt lugnat ner sig är såren jag haft i mitt ansikte som jag i mitt förra inlägg påstod inte egentligen bekom mig. Jag högg då till med: ”Livet är större än mitt ansikte”. Detta är och var sant. Men, jag är rätt glad att såren och räligheterna jag fick i nyllet nu har gått hädan eller vart nu såna tar vägen. Och då får jag göra reklam för ett hjälpmedel. Via googling hittade jag till salvan Zalve som gjorde att såren läkte och krympte med rekordfart.

I ateljén har det varit en hel del aktivitet. Jag målar lite de flesta dagarna. Eftermiddagarna är ljusare nu och det blir fler timmar att sitta vid mitt bordsstaffli. Akryl är fortfarande mitt medium och känslan när penseln möter duken är oslagbar.

Gå gärna in och titta på mina nya bilder, jag har lagt in åtta nya idag. I MÅLAT!

Jag tänker mig, trots viss skepsis, att vi går mot bättre tider. Livet förändras, det är en sak som är säker. Och kanske blir det till det bättre snart.

Relaterade bilder: