Efter en dag i stark sol och nästan märklig stillhet uppe på klipporna norr om Ålabodarna, sätter vi oss med ett fåtal andra i salongen för att se Kenneth Branaghs ”Belfast”.
Inledningen visar bilder av ett modernt Belfast i fågelperspektiv som sedan skiftar ner mot, likt en scen, en gata i en stad. Nu är det svart-vitt foto. Vi ser folk gå runt på gatorna och snart får vi träffa Buddy, nej först hans mor som ropar på honom: ”Buddy, Buddy!”
Till sist blir killen insjasad av en granne och sådan är hans värld. Det är mamma, snälla grannar, ibland pappa och så farmor och farfar. Och så de där konstiga som bråkar och förstör.
Buddy, fint spelad av Jude Hill, försöker fatta det här med katoliker och protestanter men det är inte lätt. Konflikten på Nordirland, The Troubles, beskrivs som svårbegriplig och grym. Och hur kan en 9-åring förstå?
Farfar (spelad av underbare Ciarán Hinds) förklarar världen för honom, hur han ska gå till väga med tjejen han är kär i, frågar honom ”men vad vill DU?”. Farmor (enastående spelad av Judi Dench) retas med farfar men är ständigt kärleksfull. Jamie Dorhan spelar Buddys pappa som jobbar som snickare i England och som därför bara kommer hem varannan helg. Han är en oklar gestalt i filmen tycker jag. Mamman spelas av Caitríona Balfe och gör enligt mig den minst lyckade insatsen av de mest bärande rollerna. Över huvud taget tycker jag spelet mellan föräldrarna inte känns helt lyckat.
Men allt som allt blir jag mycket berörd av filmen trots vissa brister. Det finns en känslosamhet i filmen som verkligen berör. Jag tänker att det svart-vita fotot (förutom när Buddy är och ser färgfilm!) är ett bra sätt att ”kyla ner” denna emotionella historia, med sitt barnperspektiv och ofta låga kamera. Musiken, mest Van Morrison, ligger som en fin filt över det hela.
Jag är glad och lite gråtig när jag går ut ur lokalen till ett Lund som otroligt nu ligger i mörker. Det är nära till känslorna dessa dagar …