Staden jag befinner mig i just nu, Stockholm, spelar en viktig roll i den bok jag läst på tågresan upp – de dryga fyra timmarna räcker för läsning av bokens 150 sidor. ”Detaljerna” av Ia Genberg.
Det förekommer en sorts namedropping i boken, här droppas det gatunamn och områden som säger något om ekonomi och klass i huvudstaden. Även författarnamn droppas. Det är genom detaljerna vi ska förstå.
Vi möter fyra personer i berättarens liv, Johanna, Niki, Alejandro och Birgitte. De får varsin berättelse i boken och dessa binds ihop fint. De har väldigt olika relationer till jaget och det är via detaljerna i mötena dem emellan som vi förstår dessa.
Det är i iakttagandet av den andra som vi förstår förhållandena, både närheten till den andra och avståndet. Som när Niki träffat en ny kille och de har suttit och hånglat länge, länge: ”Det verkade vara den sorts förälskelse som behövde manifesteras i omvärldens ögon, som levde upp av att bevittnas, och jag förmodade att det var därför jag var där, en torr och kylig kropp intill deras eld som en bekräftande kontrast.” Sorgligt, eller hur.
Niki älskar Birgitta Trotzigs verk. Det gör inte berättaren: ”För mig är Birgitta Trotzigs texter den litterära motsvarigheten till den suddiga bilden på vissa teveskärmar.” Boken är full av litterära referenser, de är viktiga detaljer.
Vi får veta hur berättaren ser på Birgitte, den sista i boken: ”Och när jag nu börjat skriva finns det en person som jag inte kommer runt, Birgitte”: Denna är hennes mamma – men en mamma som har kämpat med ett trauma hela sitt liv, och också dotterns liv, vilket satt spår hos dem båda. Så här: ”Ibland när jag som liten betraktade Birgitte, när vi åkt ut i skärgården med en lånad motorbåt och hon satt på en klippa med ansiktet i solen, märkte jag hur hon bara slöt ögonen några sekunder åt gången. Sen tittade hon kisande upp för en snabb kontroll av omgivningen, till synes ofrivilligt, liksom manad inifrån.”
Ja, det är en stark bok, det måste jag säga, det är kraft i den. Den känns lite stängd, det handlar om berättarens iakttagande och tolkande av en mycket nära omvärld men som sådan är boken väldigt tillgänglig och stark. Själv hade jag inte hört talas om boken men fick tips av en säker källa. Tack för det!
Boken som utkom 2022 inleds så här: ”Efter några dagar med viruset i min kropp …”. Att det är covid som är viruset kan vi bara tänka oss i våra huvuden – att just den här detaljen utelämnas är intressant, tycker jag. Kanske tyckte Ia Genberg att det är en oviktig detalj. För det är de viktiga detaljerna boken handlar om.
Ja,det är en fantastisk bok, som fick mig att jubla, trots att den handlar så mycket om förlust och frånvaro. För mej är nästan de viktigaste detaljerna de som finns i bakgrunden och bara skymtar förbi; hennes barn och Sally. Boken har ny infallsvinkel och sätt att skildra livet.
Och nu ska jag äntligen läsa Birgitta Trotzigs Dykungens dotter! (Eller Dyk- ungens dotter, som jag först fick för mig att den hette!)
Hej Torbjörn, alldeles för sent tycker jag, uppmärksammar jag din kommentar. De sista veckorna har varit så svåra och koncentrationen har legat bortom Jahaja. Kul att du ska läsa Dykungens dotter, det var en intressant artikel av Jonas Brun om Trotzig i Sydsvenskan https://www.sydsvenskan.se/2022-04-07/birgitta-trotzigs-bocker-ar-ett-oppet-fonster-till-en-annan-tillvaro. Jag ser förresten att du bytt efternamn. Av det skälet blev inte din kommentar godkänd som tidigare. Du är som ny för bloggen! Ha det fint!