Om vemod

Är det inte ett något vemodigt leende Buddhan ger oss? Den här såg jag igår på Röhsska i Göteborg. Nåt av det härligaste jag sett i hela mitt långa liv!

Vi var ute och gick, min promenadvän och jag. Talade om livet, glädjeämnena, barnen och barnbarnen. ”Ofta kommer det ändå in en känsla av vemod” sa hon.

Vad är vemod? Jag samtalade med Tami, min systerdotter i Israel. Hon är mitt i livet, +40, barnen är fortfarande hemma för det mesta. Jag berättade om svensk september, hur månaden känns för mig.

Vemod. Översätt det om du kan! I länken här förklarar tidningen The Local rätt väl för en engelskspråkig vad ordet betyder. Jag förklarar för Tami på Facetime, säger att månaden september påminner mig både om att jag själv befinner mig är någon sorts livets september eller höst (i bästa fall) men att månaden ju också föregriper de jobbiga ljusfattiga vintermånaderna.

Jag läser ofta Hanna Hellquists krönikor i DN. De är ofta fina, och här är en som verkligen ångar av vemod. ”Livet pågår tills det inte gör det längre. Fram till den punkten är allt fortfarande möjligt, allt kan bli annorlunda, människor kan utvecklas, lyssna bättre, göra andra val, ta bättre hand om varandra.” Så skriver Hanna H. Detta är sant, och det är vemodigt.

Är då vemodet en känsla jag ogillar? Ack nej. Jag gillar det. Mitt vemod speglar förstås mitt åldrande men också min vetskap om det fina jag är med om i livet nu.

Jag tycker vemodet är en smakhöjare i livet.

Relaterade bilder: