Jag såg en fantastisk dokumentär härom kvällen, In restless dreams. Det är en tre och en halv timme lång film om Paul Simon, hans musikaliska utveckling då och nu. ”In restless dreams” är ju ett citat från låten The Sound of Silence. Det är något rastlöst över Paul Simon och något starkt individualistiskt som jag tycker gestaltas väl i dokumentären. Det är egenskaper som säkert varit del i skapandet av hans framgång.
För mig har Paul Simon betytt mycket. Man kan kalla det kärlek. Hans musikalitet, fantastiska melodier och arrangemang, hans ständiga sökande efter nya uttryck, bland annat i hans omstridda arbete med sydafrikanska musiker under apartheidtiden, har gjort att han har förnyat sig hela tiden.
Jag lyssnade som ung på hans musik med parhästen Art Garfunkel och den musiken är som fastgjuten i mitt musikaliska minne. Sedan har jag fortsatt lyssna, fortsatt och fortsatt.
En gång hade jag och familjen turen att vara i vackra staden Lucca samtidigt som Paul Simon gav konsert där. Nej, vi hade inga biljetter! Men tillsammans med ett tjugotal andra hängde vi strax utanför konsertområdet och lyssnade! Wow! Det var härligt!
Jag målar ofta till musik. Har en lista med ”gillade låtar” på Spotify där jag lägger till efter hand. Jag har ingen stor musikalisk aptit, gillar att höra samma låtar om och om igen. Men är också glad när jag får någon bra ny bekantskap.
I målandet har jag sista tiden rört mig en del i det förflutna. I min förrförra post berättade jag om målningen jag höll på med då som bygger på ett foto från 1963. Målningen är klar.
Att måla figurativt är en sak. Det non-figurativa en annan femma. Jag tycker att det är mycket svårare att få till en intressant bild utan något stöd av ting, natur eller människa. Att skapa något som skapar intresse och spänning.
Överst här ligger målningen Känslan. Om du vill se några andra nya målningar av mig så gå till MÅLAT. Där ligger alla mina målningar samlade. Numera är alla gjorda i akryl och på duk.
Välkommen dit!
Paul Simon har varit även min följeslagare, så även jag såg den (på Zita) Trodde tre och en halvtimme skulle bli långt, men icke.
Två av mina främsta favoritlåtar är ”America” och ”American tune”. Och Gracelandskivan och det avsnittet i filmen får mig åter att instämma: Livet är fantastiskt.
Hörde Paul i Globen på sent 80- tal, men Lucca låter mer romantiskt.
Fina bilder! Ser nu i natten Judy och Eva även i den första.