-
En farlig metod
Posted on januari 5, 2012 by Eva Nygren in UncategorizedEn grå eftermiddag i januari passar perfekt för matinéföreställning på Kino. Tillsammans med ett trettiotal andra trotsar vi Emil och ger oss i lag med Jung, Sabina och Freud i filmen A Dangerous Method. Mina förväntningar är låga efter att ha läst några mer eller mindre ljumma recensioner (DN, GP, Expressen) av David Cronenbergs film där stornamn som Michael Fassbender (Jung), Keira Knightley (Sabina Spielrein) och Viggo Mortensen (som Freud) slåss om förstaplatsen i skådespelarprestation.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=lblzHkoNn3Q]
Jag såg för knappt tio år sedan en dokumentär om Sabine Spielrein som alltså är en av huvudpersonerna i denna film. Dokumentären, gjord av psykologen Elisabeth Marton, är ett sätt att sätta fokus på denna begåvade kvinna som blev invald i psykoanalytiska föreningen i Wien under Freuds ledning.
Cronenbergs film är något helt annat. Jag blir rätt impad och glad av den. Den berättar på ett lugnt och lite gammaldags sätt om de inblandade, om mötet mellan Freud och Jung och lägger mycket vikt vid personbeskrivning. Klarast lyser Viggo Mortensen i sin gestaltning (ja, han har för evigt min respekt efter The Road) som Freud. Det känns som jag får kontakt med denne ikon, Freud är eftertänksam, lyssnar, blir kränkt, är intresserad och ja, är rätt komplex i den gestaltning vi får se.
Det finns några mycket fina scener, som när Freud och Jung åker till USA, Freud andra klass och Jung, som har en rik fru, åker första. Eller när de första gången möts och talar med varandra i fjorton timmar. Stora tänkares möte.
Lite mindre får vi se av vad som ändå slår en när man ser filmen och tänker efter – hur oerhört revolutionerande psykoanalysen var när den kom jämfört med dåtidens metoder.
Keira Knightley spelar den i början mycket sjuka Sabina. Det är svårt. Hon gör det sådär. Men det väcker tankar, jag associerar till Karin Johannissons bok om kvinnor och sjukdom (Den mörka kontinenten, 2004) och hur svårt det var för hundra år sedan för en kvinna att hitta ramar för att uttrycka sin själsliga plåga, hur svårt det måste ha varit att bli tagen på allvar. Det gör Jung och det måste ha varit en befrielse för Sabina.
Filmen ger många fina bilder. Jag känner igen sättet att jobba med bilder från A History of Violence. Något skenbart enkelt som ändå är så raffinerat.
Ja, snacka kan jag. Se den om ni är intresserade av ämnet och tiden. Se den om ni gillar Viggo, Keira eller Michael F som nu förekommer i var och varannan berömvärd film.
Andra bloggar om: A Dangerous Method, Sabina Spielrein, Freud, JungRelaterade bilder:
Jag har ofta kul när jag ser en film av Cronenberg. När jag läser din text känner jag emellanåt inte igen mig och det är jättespännande. Sätter upp den på listan.
Att Márton är psykolog visste jag inte. En gång i tiden borde hon fått en skattkista med filmpengar och underhållits. Hennes drama Månskugga (examensfilm från ungerska filmskolan, tror jag) har en självklar drömsk stil och gjorde stort intryck på mig.
Jag har varit helt övertygad om att hon var psykolog av information jag fick då, när jag såg filmen. Men när jag nu kollar ser jag att hon har läst psykologi, vilket ju inte är samma sak. Så kanske stämmer inte detta.
Ok. Jag kom att tänka på dokumentärfilmaren Ingela Romare, som utbildade sig till psykoanalytiker för inte så länge sedan. Hennes dokumentär Om den mänskliga själens värdighet, som handlar om en man som suttit flera år år i fängelse, är hypnotisk med sitt lugn, sin nyfikenhet och respekt.
Den måste JAG se!
Jag blir lite avundsjuk på er båda som håller filmintresset så starkt vid liv. Den senaste filmen jag såg på bio var Winter’s Bone. Ingen dvd-spelare har jag heller, bara datorn att kolla på. Och där såg jag senast Hail! Hail! Rock’n’Roll, en förvisso suverän Taylor Hackford-dokumentär om hur den musik vi kallar Rock’n’Roll förkroppsligades i Chuck Berry. Scenerna när Chuck Berry och Keith Richards tampas om hur Chuck Berrys låtar egentligen ska spelas är både dramatik och psykologi. Och Bruce Springsteens berättelse om hur han och hans då okända band en gång skulle kompa Chuck Berry är en sådan historia man kan liva upp vilken fest som helst med.
Det är härligt med film, jag kan bara tänka att du måste då se din sorts film! När du beskriver Chuck och Keith (ja, det måste ju vara din sorts film, du som älskar musik och som lyckas hålla det intresset vid liv i mycket högre grad än jag!) så tänker jag på scenerna i den filmen jag såg, A Dangerous Method, där Freud och Jung tampas eller samtalar, eller utvecklar tankar. Det är lite samma sak fast med ord och idéer. Jag har inte sett så många musikfilmer men den jag minns just nu är den om Johnny Cash och June som jag gillade mycket. Där fanns också fina spelscener.