Bloggandet, ett dödligt hot

Nya rön visar att det kan vara livsfarligt att blogga. Jag känner tacksamhet över att min läsekrets på förhållandevis blygsamma 200-300 unika läsare per vecka, vare sig hotar mig, anklagar mig för för otillräckligt skrivande eller på något sätt gör tillvaron svår för mig. Att jag skulle bli utbränd av bloggandet känns för min del mycket främmande.

Att tala om bloggande i generella termer vittnar dessutom om okunskap kring fenomenet – jag hävdar att bloggande egentligen (detta ord uttalas av många idag "ejenklien" se tidningen Språk, där vår värste språkliberal Fredrik Lindström skriver på sitt vanliga humoristiska och prestigeupplösande sätt om fenomenet) enklast kan definieras som en publiceringsform, det vill säga ett sätt att publicera texter på nätet som alla kan använda. Att många väljer att skriva om dagsaktuella frågor är vanligt, eller för den delen om mycket personliga frågor, men detta är inte alls tvingande för genren.

Jag väljer till exempel idag att skriva om Marcus Cato, min lärarkollega. Han sysslar med musik, har han en gång i förbigående talat om. Mycket mer än så har jag inte fått veta förrän han häromdagen skickar mig en länk till Adrian Recordings där jag kan höra honom spela ett riktigt snyggt pianostycke, komponerat av honom själv.

Intressant att få en ny pusselbit i den bild man skapar av en annan människa. Det kändes som en stor och viktig bit i just detta pussel. När pusselbitarna kommer i form av ett konstnärligt uttryck så ger det något bortom de gängse. Något djupt personligt.

Marcus publiceras ett år framöver, en gång i veckan, på Adrian Recordings. Varje onsdag ska man kunna gå in och lyssna på en ny låt. Denna veckas heter "Vasamuséet, spejar efter land".

I vårjakten på tussilago stöter jag på en padda. Tala om att vilja smälta in (paddan alltså).

Andra bloggar om: padda, Adrian Recordings, tidningen Språk, bloggar

Relaterade bilder: