Tavlan

När jag häromdagen försökte städa lite bland mina texter, dök denna novell upp. Jag skrev den 1993, rätt många år innan jag började arbeta med akvarell. Detta är alltså något som är skrivet för länge sedan, när jag var 41, men som ändå känns som jag kunde skrivit det idag. Illustrationen är nyare, den är från igår.

TAVLAN 

En liten man framför en stor tavla på Lunds konsthall. Den väldiga duken täcker nästan hela norra väggen i entréhallen så att åskådarens ögon faller direkt på den när hon kommer in genom ingången.

Vad föreställer tavlan? Ingen vet. Fast samtliga tre dagstidningar har haft olika konstkritiker att skriva om saken, alla med olika åsikter. Endast en sak är alla kritiker överens om: tavlan är ett konstverk. Duken kan ses i staden endast en kort tid och den har lånats ut av konstnären själv.

Den lille mannen, hitrest från en stor grannstad, tittar fundersamt på tavlan. Han funderar över var konstnären fått tag i en sån stor duk. Det finns en skarv i tavlan, mitt i, ser han plötsligt. Han går fram för att se om det faktiskt rör sig om två hopmonterade dukar. Nära skarven syns två färgfält, pistagegrönt och ceriserosa, som möts. Vid mötet en skåra. Han synar skåran och får en impuls att lägga ansiktet nästan i den, som han skulle smaka päron- och hallonglass.

– Kom lite närmare, säger någon. Han makar sig in i skåran, och är nu omgiven av de mjuka glassfärgade väggarna. Rakt fram ser han Domkyrkans torn. Det är sensommar och katedralens dystra gråhet framträder i full kraft mot den klarblåa himlen. Han förstår att han gått rakt in i tavlan och igenom och att han måste vara ungefär vid Kungsgatan.

Utanför café Ariman tar han en paus. Han kan se att bredvid Domkyrkan lite längre fram ligger det en kvinna och målar med akvarellfärger. Han tror i alla fall att det är akvarellfärger. Han slår sig ner på kaféets uteservering och tar upp sin pipa. Undrar vem kvinnan är? Kanske är det konstnären själv?

På kaféet syns som vanligt (han vill gärna generalisera och gruppera) en blandning av kvarvarande studenter, fast i akademiska Lund sen 1968, punkare (heter det så nuförtiden, undrar han), latinamerikaner med sin förmåga att alltid se prydliga ut, ett lesbiskt par som dras till stället på grund av dess rykte som stadens frigjorda ställe, och så en eller annan högst vanlig person som han själv eller värre som hamnat där av misstag eller nyfikenhet.

På gräsmattan vid katedralen ligger kvinnan på magen med en liten låda akvarellfärger framför sig. Hon ligger med underbenen uppfällda, hon svänger dem fram och tillbaks medan hon målar med en fin pensel. Lite konstigt, tycker mannen, att ligga och vifta med penseln så. Akvarellmålning är ju trots allt ett precisionsarbete. Det vet mannen, han känner till det tekniska i konsten.

– Får jag se vad du arbetar med, säger mannen. Jag sysslar själv lite grand med …

Kvinnan gäspar och slänger blocket vårdslöst ifrån sig. Av en ren händelse, verkar det som, hamnar det nära mannens fötter. Han lyfter upp blocket för att se på bilden. Då hör han ett ljud ifrån kvinnan. Det låter ritsch-ratsch. När han tittar på kvinnan ser han att hon dragit av sig sin klädsel, en sorts dykardräkt. Hon är snart i full färd med att måla ett stort löv över sitt könshår. Det är väldigt svårt, det ser han, hon trasslar hela tiden in sig i det rödbruna håret, men resultatet blir verkligt magnifikt. Ett underbart löv, i höstens varma toner, stort och grant.

– Nu är det din tur, säger hon.

Han känner sig blyg för han vet hur blekt hans könshår är, men när han tagit av sig kläderna och står där, slår kvinnan ihop händerna i förtjusning och säger:

– Oh, så härligt, nu får jag använda vårfärgerna igen, det var ett tag sedan.

Det är underbart att bli målad utav en rutinerad penselförerska. En stor njutning. Han blir belövad och bedårad. Hennes panna, rynkad i koncentration, håller sig under några härliga minuter i närheten av hans kön och snart har hon målat ett stort löv på honom också.

– Nu är vi klara, säger hon.

Nakna går de mot kyrkan hand i hand. Inifrån går de upp i ett av tornen, för att hälsa på tuppen säger hon. Han vet ju mycket väl att det inte finns någon kyrktupp på Lunds Domkyrka men han vill inte förstöra hennes glädje inför den scen som hon tydligen har planerat.

De går uppför den vindlande trappan och högst upp i höet som ligger utspritt på plankorna runt den stora klockan går faktiskt en tupp och pickar!

– Kuckkkkurr, säger tuppen förnärmat när mannen börjar skratta. Det är så komiskt detta, att det faktiskt står en tupp i kyrktornet och fjädrar sig i sin grannlåt.

– Är han inte fin, säger kvinnan. Han heter Gorby, säger hon. Och det förstår han för i tuppens fjäderskrud syns en mörkare fläck på främre delen av huvudet.

Hon böjer sin ner och klappar tuppen som blir alldeles still, hänger med huvudet som en hund som vill bli klappad bakom örat.

– Kom säger hon, tar mannen i handen och går bort mot en dörr som ser ut som en uthusdörr. "Klockare" står det på dörren.

– Finns det fortfarande klockare, tänker mannen. Sköts inte sånt med hjälp av fjärrstyrning, eller centralt från Uppsala eller Stockholm?

– Kom in i klockarens lya, säger hon. Vi är gamla vänner, han och jag, och jag får använda hans lilla krypin.

I det lilla rummet innanför dörren kan han se ett bord, en stol, en säng och en bokhylla. Ett pyttelitet fönster släpper in ljus som faller i en stråle tvärs över golvet. I ljusfältet syns dammkornen virvla runt som besatta. Han går fram till det lilla fönstret och tittar ut. Utsikten är svindlande. Han ser hela Kyrkogatan upp, mot Norra fäladen och Stångby.

– Konstigt att inte detta fönstret syns utifrån, tänker mannen. För det har han aldrig märkt.

Han hör ett krafsande ljud bakom sig. Kvinnan står och rotar med naglarna i en askhög på bordet. Hon stirrar på det gråa pulvret som om hon sökte svaret på en fråga.

– Jo, det ska nog gå, säger hon. Visserligen verkar vinden vända nu men …

Hon tar honom i handen och går mot det lilla fönstret som vidgar sig ut åt den klara, blåa himlen. Hårt trycker hon hans hand när de glider genom öppningen ut i det fria, uppåt mot ett överväldigande blått som är fritt och klart. Han känner sig rädd; konstigt nog inte för att falla, utan för att hon ska släppa hans hand. Han söker hennes blick och när hon ser på honom känner hans sig lugn.

Och han somnar. I drömmen står de nakna framför varandra, han och kvinnan. De ser på varandra och omfamnar varandra ömt. Bakom dem hänger hennes verk. Det är verkligen en underbar tavla.

Relaterade bilder: