Värdighet

Vi har just besökt en nära anhörig som är sjuk i en demenssjukdom. Hon bor på ett specialanpassat boende som både är vackert utrustat och välplanerat arkitektoniskt. Inga farliga trösklar som kan fälla en vimsig, eventuellt rollatorstödjande gamling. Möblerna är nordiskt ljusa och smäckra, säkerligen inköpta för massor med tusenlappar. Det finns också äldre möbler i samlingsrummet för att de gamla ska känna sig som hemma, det finns även, hör och häpna, en docka sittandes i den gamla soffan, för att de ska kunna kela med den om de så vill. Allt är så fint, så fint. Så.

Men. Vi stiger in i hennes rum, hennes hem i sitt nuvarande liv. Här luktar det urin. På toaletten ligger tre kissiga blöjor i papperskorgen och stinker, golvet är kladdigt av denna gamla kvinnas läckage. På skåpen har man satt lås eftersom den gamla damen har en vilja att gömma sina illaluktande kissiga blöjor i dessa. En rätt dyster miljö.

Jag förstår att det är svårt att sköta dementa på ett sätt som inte innebär något som utifrån kan se ut som kränkningar. Arbetstiden är begränsad, likaså orken och tålamodet. Men värdighet, detta högtravande begrepp, värdigheten som jag talar om, den handlar inte bara om den gamlas självrespekt, jag talar heller inte bara om oss som besöker henne. Nej, det handlar också om den värdighet man känner när man gör ett bra jobb. Det handlar också om dem som jobbar med de gamla. Det är heller inte värdigt dem, att utföra sitt arbete med ett sådant resultat.

Jag tycker att man ska kunna gå in till vilken person som helst som bor på något av våra olika sorters äldreboenden, när som helst, och kunna finna dem i ett anständigt skick, så som vi själva skulle vilja ha det. Kvinnan i min berättelse betalar faktiskt lite mer än hela sin pension varje månad för att bo, äta och bli omhändertagen, i kommunens regi. Jag tycker att det är upprörande att det läggs mer energi i kommunens organisation på att göra boendena snygga, än att se till att personalen gör tillvaron för de gamla, ja, återigen, värdig.

Att lönen bör höjas för folk som arbetar med gamla på basnivå, i det dagliga omhändertagandet, är en självklarhet. Men sedan måste man på ledningsnivå också på alla vis markera, att bara för att man arbetar med människor som inte längre kan bli arga, ställa krav och heller inte själva är produktiva, så ska man inte svika dem på deras sista ressträcka.

Gamla ska vårdas med värdighet, säger regeringen. Vi får se om det blir mer än ord.  

Gammalt löv är också vackert.  

Andra bloggar om: Äldreomsorg, demensboende, vård, respekt, värdighet

Relaterade bilder: