Olivresan

Jag bodde i Israel, i Jerusalem, 1971 till 1975. Då var jag mellan nitton och tjugotre år gammal. Jag var yngre, och så även Israel som stat. Israel förändras. Och så även jag.

Imponerande skulptur i 7 000 metalldelar av amerikanska Roxy Paine.

När jag bodde där var det ett fattigare land, det var en helt annan sammansättning på befolkningen och skillnaden mellan Sverige och Israel på vissa sätt större.

Idag, om jag besöker Tel-Aviv, vilket jag har gjort en hel del denna resa och den förra, så ser jag en mycket modern stad med skyskrapor, mondäna människor som springer omkring, som hemma, med telefonen i handen, luren vid/i örat och blicken avlägsen. Muséerna (speciellt deras Moma som är ett museum i världsklass) är imponerande, stranden ”pimpad” med en snygg boulevard som tar en ända från norra Tel-Aviv till den gamla staden söderut, Jaffo.

Men också de i alltför många synliga uteliggarna och narkomanerna, rivningsfärdiga kåkar och misär.

Jerusalem: En helt annan historia. När jag pratar med min syster som jag bor hos, om att åka till Jerusalem över dagen, säger jag att jag ska åka till Malmö, om och om igen. Varför? Malmö är min barndoms stad. Min första stad. Den ligger djupt i hjärtat. Det gör också Jerusalem. När jag åker genom den del av Jerusalem som jag bodde i som 21-åring, sjunger det i mig. De gamla husen, de stora träden som ger djup skugga i detta land med dess obamhärtiga sol. Jerusalem, så vansinnigt vackert. Fast vackrare då, mindre bebyggt, mer befolkat av olika sorters människor, en större variation. Idag ser man massor med djupt religiösa människor överallt. Ett smalare spektrum av individer.

Men så tar jag mig till muséet i Jerusalem, Israel Museum. Muséets park med sina skulpturer ser jag nu för andra året i rad under dagens sista ljusa timme. Solen går ner över västra Jerusalem och det är så betagande. Här ser jag en skulptur som bah typ great och wow. Så vacker.

Inne i muséet ser jag bland annat dansk-isländske Olafur Eliassons verk. Jag tittar också på många favoriter från tidigare besök i den permanenta utställningen. Den samtida konsten här är högintressant och jag blir stående länge framför vissa bilder. Man har också en utställning av sydamerikanska skulpturer från Mayaperioden bland annat och jag blir helt betagen.

Mayaporr. Sådär några hundra år e. Kr.

Mina vänner som jag besöker är kamrater från universitetet på 70-talet. Vi pratar om vad vi gjort sedan sist, om våra barn, om våra jobb i den mån vi fortfarande jobbar. Ett av paren jag träffar arbetar sedan många år med ett projekt som innebär att arabiska och judiska barn ska träffas och lära känna varandras kulturer och traditioner. Tanken är att genom att känna till varandras traditioner så ska man också känna mindre avstånd och därmed större ansvar och kontakt. De är idealister som levt på fondmedel i alla år. När jag frågar dem om hur de kommer klara sin pension säger de att de inte har en aning. Folkpensionen i Israel är nästan inget värd och de har aldrig kunnat spara pengar. De kommer vara förhållandevis fattiga. Men det är ett val de har gjort.

De hoppas på förändring i Israel, mot ett mer tolerant samhälle där man ser den andre. Jag tänker när jag ser Israel idag med dess rika kultur, vassa forskare och ekonomiska förhållanden, att det är tragiskt att de omringande länderna inte är i fas med detta på så många vis rika land. Jag är glad att Israel finns, som jude, och det är både en trygghet och en glädje att komma dit för mig, ett djupt igenkännande. Men det är en känsla som grumlas av de stora skillnader som finns i området.

Under mitt besök i Israel är jag också med om olivskörd. I år liksom förra året. Min svåger Yoram odlar oliver, har ungefär 200 träd på deras land i Agur (en från början kurdisk så kallad moshav dit det nu flyttat ett antal icke-kurder, i den mån någon stycke av marken säljs). Vi (ja, jag får ju erkänna att jag inte har varit den flitigaste plockerskan men dock), vi plockar manuellt, jag lite som när man plockar vinbär, eller en och en. Några drar med en liten kratta över grenarna. Alla som deltar, familj och vänner, får mat under dagen och en flara olja. Det hela är en rolig och väldigt verklig sysselsättning. Social för den som vill, kontemplativ för en annan.

Ett mycket gammalt olivträd. Mycket.

Årets skörd är mycket mindre i kilon än förra årets. Trots det ger den mer olja. Oljehalten är avsevärt högre den här gången.

Ja, så lämnar jag så småningom detta torra land där vinden drar med sig sand från öknen. När planet landar på Kastrup och jag ser den våta asfalten så tänker jag, just det. Det finns regn. Långt bort från oliverna i Agur.
Andra bloggar om: Israel, Jerusalem, Tel-Aviv, Agur, oliver

Relaterade bilder: