Är du på gympet?

Känner ni till appen whatsapp? Den gör det möjligt att skicka bilder, meddelanden och korta filmer till utlandet, gratis. Bra om man har släkt utanför Sverige. Som jag. Syrran i Israel chattar med mig via whatsapp, och vi skickar bilder.

Och hon är då inte bara bra på svenska. Mycket av hennes begåvning finns i händer kopplad till hjärna. Här en av hennes figurer som ska vara med på vår utställning i december.

”Är du på gympet”, skrev hon idag när jag skickade en skakig bild från det gym som jag besöker några gånger i veckan. Otroligt härligt ord, tycker jag. Man håller på med gympa, ju, så varför inte kalla det stället där man tänjer kroppen för ett gymp?

Hon kommer läsa detta, Henrietta. Hon är en flitig Jahaja-läsare. Tack och lov tror jag hennes självkänsla klarar att jag använder hennes roliga ord som stoff för en bloggpost. För hon är så sanslöst grymt bra på svenska, trots att hon lämnade Sverige för snart 50 år sedan. Kan ni tänka vad det gör med språket? Visst, hon har varit hemma på besök många gånger, haft oss där på samma sätt. Men ändå! Hon har hållit sitt språk intakt.

Vår mamma var kreativ språkligt. Hon myntade ordet lymling, en yngling som är en lymmel. Den klassiska repliken (i vår familj) ”det porlar i bäckenet” då vi stod och tittade på en fin bäck, lever kvar som en rolig historia.

Kanske kände hon sig lite mobbad. Jag vet inte. Kanske. Det är dock en annan historia.

Men det är häftigt med språk, hur det sitter kvar. Jag bodde fyra år i Israel efter gymnasiet. Det var oerhört svårt att lära sig hebreiska, speciellt jämfört med de språk jag tidigare lärt, engelska, franska och spanska. Nästan inga ord kunde kännas igen och så ett nytt alfabete, på det. I och för sig var det bekant för mig sedan jag som flicka gått i så kallade cheder där jag lärde mig lite om judendomen och det hebreiska alfabetet. Men dock.

Varken i den israeliska språkundervisningen i Israel på 70-talet, eller i cheder var jag en flitig elev. Jag hade fått upp blicken för en sydafrikansk kille i vår språkgrupp och han var intressantare än studierna. På fritiden under mina fyra år i landet talade jag övervägande engelska (bland annat med den sydafrikanske) och när jag var på konstskolan som jag gick i i två år, sa lärarna till mig att de inte ville tala engelska med mig, som jag ville med dem. De ville tala hebreiska.

Trots detta så blir jag varje gång jag besöker Israel lika förvånad över hur mycket som finns kvar av det jag lärde in då. Orden liksom ploppar upp i skallen när jag är där, som ur ett källarutrymme i hjärnan vilket sällan ses över och används. Men när det är dags är det rätt intakt, det som en gång hamnade där. Häftigt. Det är roligt när jag nu är Instagramvän med min systers barnbarn, en tioårig flicka, att jag faktiskt kan förstå väldigt mycket av det hon skriver på ivrit, som det heter på hebreiska.

Språkinlärning är spännande. För vissa är det oerhört svårt. Men en sak är klar, att när man är i ett land på besök, så ger kunskap om språket ett mervärde till upplevelsen. Och det mervärdet har jag alltså i Israel, trots att det är snart 40 år sedan jag flyttade därifrån.

Nä, nu får det vara nog med arbete vid skärmen. Nu tar jag en tur till gympet!

Andra bloggar om: keramik, språkinlärning, gymp, gympet

Relaterade bilder: