-
Bladstoppare
Posted on augusti 31, 2014 by Eva Nygren in Konst och kulturBegreppet ”page turner”, en bok som är så spännande att man måste läsa den snabbt, har fått sin motsvarighet på svenska i ordet ”bladvändare”. När jag nu har försökt ta mig igenom Richard Fords ”The Sportswriter” från 1986 och ”Independence Day” från 1995 och känt hur långsamt och ovigt läsningen går, googlar jag på ”page stopper”. Finns det ordet? Jo, ordet finns, men använt som på bilden:
Jag tänkte dock på något annat: En page stopper i mitt huvud, på svenska då en bladstoppare, är en sådan bok där det INTE flyter på, där går otympligt i framfarten och jag märker hur jag försvinner bort i tankar medan blicken förstrött går över raderna. Jag försvinner i tankar, kring kommande middag, nuande trötthet, blivande pension, tilltagande frustration, ja, allt möjligt som inte har med texten att göra.Jag läser i stort numera med mer urskiljning än tidigare. En följd av detta har blivit att jag gärna vill läsa ut de böcker jag har bestämt mig för att läsa.
När jag hade läst Richard Fords ”Canada” var jag så gripen att jag tänkte att jag måste bli mer bekant med hans verk. Jag beställde hem de två ovan nämnda böckerna. ”The Sportswriter” tog jag mig hjälpligt igenom även om det var med en del skummande och hopp i texten. Nästa bok, ”Independence Day” skriven nio år senare, hoppades jag skulle vara annorlunda. Så är det inte. Böckerna är för ordrika, för interna kring USAs förhållanden och, ja, vad ska jag säga? Alldeles, alldeles URtråkiga. Jag orkar och vill inte läsa ut dem. Inte ens berätta vad de handlar om!
Så kan det gå. Kanske någon tycker annorlunda om de här två romanerna. Jag får nog erkänna att det också kan handla om bristande kunskaper i engelska. Trots att jag är engelsklärare, har läst 80 poäng engelska och tycker mig ha rätt goda kunskaper i språket så har den språkdräkt Ford använder för många för mig okända bitar. Det är för många ord jag inte förstår för att det ska bli njutbart.
Ja, då var där helt plötsligt bara en bok kvar i min hög av väntande böcker. Det är den israeliske författaren David Grossmans bok ”Be My Knife”. Vi får se hur det går. Jag känner mig lite uppgiven just nu. Det är med böcker lite som med förälskelse: Det kan vara så himlastormande härligt, läsning. Och det kan vara en sån hemsk desillusion.
Finns det bokmalsterapeuter? Jag tror att jag har ett problem!
Andra bloggar om: Richard Ford, Canada, The Sportswriter, Independence Day, bladvändare, bladstoppare
Relaterade bilder:
Såg du Ford i Babel? Jag tyckte han var självgod och fick ingen ytterligare läslust, vilket du här bekräftar. Blev kluven dock eftersom Gedin sa att varje berättelse i hans nya bok fick henne att gråta och det är min främsta terapeutiska anledning att läsa. Tyvärr har jag inte haft någon ordentlig bokgråtupplevelse på flera år. Simon och ekarna var den senaste. Har du något att rekommendera i den genren?
Ju fulllödigare mitt liv blir, ju svårare hitta bra läsning, tror jag. Välkommen ut ur bokmalsgarderoben!
Jag tyckte det var kul att se honom, han är liksom överraskande. Ser så städad ut. Jag funderade dock över honom, varför jag hört honom, nämna vid ett flertal tillfällen att han och hans fru valt att inte skaffa barn och han inte ångrar det. Sedan skriver han i Bascombeböckerna mycket tydligt för en manlig, vit medelklasspublik och på ett sätt som jag tycker är väl exkluderande. Canada känns allmängiltig, existentiell. Men inte de andra böckerna jag sedan läste. En bokläsarvän ska låna mig en tidigare bok som heter Wildlife (Löpeld på svenska) som han tror att jag kommer gilla. Vi får se, den är tydligen kort. Gråtupplevelse hade jag i Canada, eller i varje fall snyft. Jag vet inte om jag kan rekommendera någon gråtbok. De är inte många. Jag kände så lite när jag började läsa om Miriam, Axelssons, men det passerade när jag blev irriterad på språket och berättelsens struktur. Du kan vara säker på att om jag läser något som berör så kommer du mycket snart att veta det! OM jag gråter när jag läser en bok så kan jag tycka att det nästan är jobbigt, jag blir så enormt påverkad. Canada tog verkligen tag i mig. Funderar faktiskt på att läsa om den eftersom de jag känner som tyckt mycket om den är medelålders. En ung person jag känner tyckte den var tråkig, kan det finnas någon förklaring till detta? Har du läst Fallada?