Den försvunna karamellen

Man stoppade in den i munnen. Lite stor och otymplig var den med sin ovala form och sin höjd. Ytterlagret, som var hårt, smakade mint och som barn kände jag mig lurad. Mintsmak var lika med halstablett. Halstablett var det man fick när man var sjuk. Det skulle ta många år innan jag insåg att finessen med karamellen just var att smakupplevelsen började med det hårda mintskalet …

Den här sortens spontankonst ser man mer och mer. Där det finns sten, där byggs det och skapas det. Här nära Äleklinta

… och gick vidare till det söta mjuka innanmätet med kolasmak. Mums. Det var en god karamell. Den hade cellofanomslag, ofärgat med rött tryck, jag kan se det framför mig.

För någon vecka sedan blev jag väldigt sugen på den här karamellen. Jag gick till lösgodisavdelningen i vår affär där jag hade för mig att jag hade sett den. Tomt. Inga sådana.

Min före detta elev jobbar i butiken. Jag frågade henne, beskrev karamellen. Hon visste vilken jag menade men liksom jag mindes hon inte namnet. Hon föreslog att jag skulle kolla med Karamellkungen som hon trodde tillverkar denna gobit (har någon haft för sig att Jahaja är en intellektuell blogg?).

Jag kollade på Karamellkungens sida. Kolla själva, det är fantastiskt! Man kan söka på snedden och bredden här! Men min karamell finns inte.

Men jag ger mig inte. Är det viktigt så ger jag mig inte. Nästa som blir utsatt för mina frågor är en annan kvinna i vår butik. Hon är i min ålder. Hon föreslår karamellen Marianne. Herregud, hon fattar ingenting. Suck. Nu har jag kommit så långt att jag är säker på att karamellen har ett kvinnonamn. Men det är inte Marianne.

Det var ju själva fasen. Mats och jag åker till Öland. Vi tar ner tavlor efter min utställning på JAGs museum. Jag har inte sålt några tavlor alls. Det är ju också något man ska vara med om faktiskt, och det har inte hänt förut.

Kanske därför, kanske är det en viss otillfredsställelse som ligger bakom det på Öland fortsatta sökandet efter karamellen. Jag frågar en kvinna på Ica i Köpingsvik. Hon är verkligt inkännande. Verkar fatta att det är viktigt för mig att hitta min karamell (börjar det gå Proust i detta?). Hon lyssnar allvarligt, kan inte hjälpa mig men menar att butikschefen bör kunna hjälpa mig ”annars ska han väl inte vara butikschef”. Han suckar uppgivet och skakar på huvudet. ”Hårda karameller säljer inte längre. Det ska var mjukt nu”. Jahaja.

Skivor med kalksten står uppradade nära det gamla stenbruket i Sandvik

Till sist går vi in på Pressbyrån i Borgholm. Borgholm downtown. En fredag kväll. Tänk er scenen: En medelålders kvinna, med intensitet och allvar i blicken,  frågar det 20-åriga biträdet denna fredagkväll vid Borgholms tomma torg, om hon känner till en karamell med ett hårt ytterlager av mint, mjukt innanmäte av kola. Den unga personen bakom disken ser lite förvirrad ut. Kvinnan, jag, tar en lapp som ligger på disken där det står ”Tippa idag, imorgon kan det vara för sent”. Hon ritar upp en oval, med höjd och bredd och pekar på den. ”Så här ser de ut, har du sett sådana karameller?”. Tyvärr har den unga tjejen ingen aning. Hon hänvisar till en annan affär längre upp på gatan, ”de har säkert öppet än”. Ser hon lättad ut när kunden går? Kanske.

Kan ni hjälpa mig? Vet ni vilken karamell jag talar om, jag letar efter, mitt hjärtas karamell, min tungas längtan, min mages förnöjsamhet?

Nähänä. Men då ska ni veta att vi också drar vidare till andra delar av Öland. Vi åker till Bruddesta, efter Äleklinta (såna namn, va?), vi åker till Sandvik. Här ser vi häftig arkitektur. Här låg ursprungligen en stenindustri och vi ser många spår av detta.

Ett oerhört snyggt hus byggt i Sandvik. Fast som hem? Nja.

Vi konstaterar att Ölands västra sida är fantastisk, liksom den östra. Här finns större höjdskillnader, mer folk och byggnation.

Men, ingenstans hittar jag min försvunna karamell.

Andra bloggar om: Öland, JAGs museum, Äleklinta, Sandvik, godis, karamell

Relaterade bilder: