Himmel över Tel-Aviv

Vi bokade vår resa till Israel i våras. Sedan dess har det varit krig, ännu ett i raden. Vi pratar mycket om det på vår resa, Mats och jag. Det finns med oss.

En makalös solnedgång över Tel-Aviv och hela Medelhavskusten.

De två föregående åren har jag rest själv när det har varit dags för plockning av min svåger Yorams oliver. Nu kunde Mats som pensionär sedan i höstas, följa med och dela upplevelsen med mig. Titta på mina bilder!

Vi åker med Norwegian direkt till Tel-Aviv. Vår första dag tar vi oss till Jerusalem, den stad där jag tillbringade fyra år på 70-talet. Vi går genom den gamla marknaden i stan, Machane Yehuda. Inte en turist i sikte, däremot massor med grönsaker och annat. Se på mina bilder i FOTAT. Sedan drar vi mot centrum av den judiska delen, till min gamla konstskola, Bezalel, som nu används för skolans arkitektutbildning. ”Du kan ju alltid gå på Bezalel” sa pappa när jag kom hem med dåliga betyg. Han visste att rita kunde jag och att måla gillade jag. Det blev så.

Den här gången möter vi en kvinna, kanske lite äldre än jag. Vem är vi, är det något speciellt vi undrar över, frågar hon. Jag berättar att jag varit elev på skolan. Jahaja (ordet finns i och för sig inte på hebreiska som är det språk jag talar med henne på, men något liknande sägs). Vilka lärare hade du då, frågar hon. Jag berättar om min lärare i träsnitt. Den kände Jacob Pins. Jahaja! Vill du se några av hans träsnitt som vi har här, säger hon. Visst. Vi tittar. Jag häpnar. Jag minns det jag såg då av hans arbeten som kitschigt. Men detta är väldigt, väldigt bra.

Trots detta gillade jag honom aldrig. Jag tyckte han var rätt stroppig och självgod. Nej, min favorit var, berättar jag för damen på Bezalel, den man vi kallade Herr Hirsch, Mar Hirsch som jag hade fyra timmar i veckan i teckning under mitt första år på skolan. Joseph Hirsch hette han och han var en fantastisk lärare. Krävande men varm. Tydlig. Ja, han hade sidor som en lärare ska ha. En dag kom jag till skolan och han sa: Du ser lite blek ut. Mår du bra? Jag mådde inte så bra. Du ska gå till slaktaren och köpa en blodig stek. Gå hem och ät den och vila lite och kom sedan tillbaka. Detta sades av en rätt strikt 55-årig man. Jag gjorde som han sa. Det kändes gott. Det gjorde gott.

Mar Joseph Hirsch som lyckligt nog kom till Israel som 19-åring år 1939.

När jag berättar om detta för kvinnan i det lilla rummet på Bezalel tar hon fram lite av hans teckningar. Så fantastiska. Och så annorlunda än jag skulle trott att han ritade. Jag får köpa en katalog från den retrospektiva utställning man ordnade av hans teckningar när han dog. Där finns ett foto på honom. Jag blir helt varm i kroppen när jag ser det. Inser också, så här fyrtio år efteråt, att han är väldigt lik min pappa. På flera sätt. Pappa hade varit död i bara tre år när jag började på Bezalel. Det var svårt att se likheten då, det var för nära i tiden. Men nu, så här långt efteråt, förstår jag något.

Ja, kanske detta var den både första och största stora upplevelsen på denna resan? Vi går dock vidare sedan till The Israel Museum som jag besökt många gånger och också visat bilder ifrån. Det ligger oerhört vackert i en dal och är värd många besök. Vi ser en otrolig utställning med masker men också annat.

Den här masken är inte bara häftig. Den är gammal som sjutton. Flera tusen år. And I kid you not.

Johnny och Naomi, mina vänner från dåtiden, bjuder oss på lunch och de och Mats får träffa varandra till min glädje. Det är ömsesidigt kul.

Vi har bokat hotell i Tel-Aviv två nätter och åker dit och går på Tel-Avivs fina konstmuseum. Det är häftig arkitektur och imponerande konst. När vi checkat in på hotellet som ligger alldeles nära stranden, Hotel Prima City som rekommenderas, går vi en sväng utmed havet. Vi hamnar i den gamla tågstationen där jag har en favoritaffär, Dorit Sadeh. Jag träffar Ethel i butiken, som efter en stund frågar mig var jag kommer ifrån. Hon visar sig vara finska så vi övergår till svenskt tal. Jag köper några plagg i design som är unik. Det gillar jag. Även färgerna är annorlunda än de som man gör kläder i här. Det märks att det är en kundkrets med annan färgskala helt enkelt.

Kvällen tillbringar vi med min systerson med familj hemma hos dem. De har två trötta småbarn men det är kul att se dem hemma hos sig. De bor i ett av stans många höghus. Inte riktigt min kopp te men vad ska man göra när det finns lite yta och många människor?

Nästa dag har vi hyrt en bil inför. Vi ska ta oss till sjön Kinneret, eller Genesaret. Bilen är kass, är dessutom automatväxlad trots att vi bokat en med manuell växel. Det är mycket trafik och vi lyckas inte använda oss av den GPS som finns med, förmodligen för att vi är ovana. Så den lista med sights som vi har tänkt ta oss an blir minst sagt kraftigt reducerad. Men vi badar i sjön!! Och vi äter en fantastisk middag i Tiberias som är en stad helt annorlunda än de jag tidigare sett i Israel. Bilder!

Vår sista dag i Tel-Aviv lånar vi hotellets cyklar och tar oss utmed den fina promenaden i staden till den mer sydliga staden Jaffo som är en mycket gammal hamnstad. Det är en kul stad att besöka med den gamla hamnen och mycket blandad befolkning. Här finns också en rolig loppmarknad med allt från dockor till begagnade kylar och renoveringsobjekt för yuppisarna i storstan.

Helt otroligt dumt har vi satt de lånade cyklarna på en gata utan att lägga namnet på minnet. Jag är bara övertygad om att detta är den enda stora gatan i den ”lilla” stan. När jag nu kollar wikipedia ser jag att det bor 46 000 pers där. Det finns mer än en stor gata. Innan vi med hjälp av en oerhört vänlig man som google mappar med oss, hittat tillbaka till cyklarna har jag i fantasin redan betalt hotellet för deras försnillade tvåhjulingar. Så gör jag. Varför inte oroa sig när man kan, eller måla Fan på väggen? Jag menar, jag gillar ju att måla. (Dååålig:)

Vi tar oss tillbaka utmed stranden och ser en superdupersolnedgång. Det blir många tjusiga bilder. Turisternas står på rad och plåtar. Anä. Där överdrev jag allt.

Men den verkliga ursäkten för vår resa till Israel är att Mats ska få vara med om olivskörden på Moshav Agur, på syrrans och hennes mans ställe där det odlas oliver och finns en mycket sympatisk B&B (dit ska ni åka om ni åker till Israel).

Vad som sker detta år att himlen öppnar sig denna fredag då vänner och släktingar tagit sig till olivodlingen för att skörda. Det bara vräker ner. Regnkapporna räcker inte långt, skorna blir tunga av den leriga jorden och det blir svårt att få så mycket gjort. Det blir mycket sitta inne och vi är nog alla lite missnöjda. Huvudmannen, Yoram, mest förstås, men på lördagen är det bättre väder och vi tappra få som är kvar, vi plockar och plockar och plockar.

Nyss kom ett mail om resultatet: Det blev 107 liter olja av årets skörd. Inte så illa pinkat med tanke på vädret. Men bättre kunde det varit. Nåja. Vädrets makter råder vi inte på.

När Mats och jag sitter på planet hem kommer det ett gäng, ja minst ett tiotal ortodoxa judar in i kabinen. En av dem, huvudmannen i den här gruppen, han håller allas pass i sina händer. Jag funderar över deras livsstil. De anser verkligen att Gud gett dem landet Israel, det inkluderar även delar som är ockuperade. De tror det lika fast som jag tror på tyngdlagen.

När jag just skrivit raderna ovan får jag höra på nyheterna att Israels regering har godkänt byggandet av fler bosättningar i Östra Jerusalem. Det är djupt oroande att den här utvecklingen får fortsätta.

Himlen vi såg över Tel-Aviv är vacker. Det är samma himmel som över Gaza och Västbanken. Kan man någonsin få en fred i regionen som gör att det inte känns svårt att stå i Tel-Avivs fantastiska vimmel, skyskrapor och häftiga företagsamhet? Där det inte känns att det som finns i Israel i grunden bygger på en djup orättvisa.

Jag älskar landet men är så bekymrad. Det var årets resa.

Andra bloggar om: Israel, Tel-Aviv, Joseph Hirsch, Jacob Pins, Bezalel, Agur, oliver

Relaterade bilder: