Utan personligt ansvar

Ja, frågan är vem i boken ”Utan personligt ansvar” av Lena Andersson som inte tar något ansvar. Ester Nilsson, bokens huvudperson och den ur vilkens perspektiv boken berättas, intar en passiv hållning. Den gör mig bitvis beklämd. Tar hon ansvar? Tydligt är i varje fall att Olof Sten, den Ester älskar, inte gör det.

Ett bekant landskap. Jo, jag känner bitvis igen mig i Esters.

I min recension av ”Egenmäktigt förfarande” tar jag bland annat upp hur klart Ester ser på Hugo Rask, den manliga huvudpersonen i den boken. Jag citerade följande: ”Som hon satt där och lyssnade till deras mekaniska tillbedjan och kult tänkte hon att de andra, de som ingick i hans stab, dyrkade honom – men hon älskade honom, Den som älskade behövde inte tillbe. För den dyrkande måste föremålet behållas intakt för att inte rämna vid upptäckten av brister. Den som älskade däremot kunde vara fri i sina omdömen.”

Just denna insikt saknar Ester i den nya boken. Hon har inte den klara blick som Ester hade i ”Egenmäktigt förfarande”. Hennes blick är förblindad av dåraktig förälskelse, hon tillber, och trots att hon får ett oändligt antal bevis, gång efter gång, så är det inte förrän efter flera år som hon tar in att Olof Sten är en riktig skitstövel.

Lena Andersson berättade när jag hörde henne på Bokens dag i Malmö att många frågade henne hur Ester kunde vara så naiv som hon är i förhållande till Hugo Rask. Den frågan kommer snarare för mig när jag läser denna senare bok. Det känns som det föreligger en patologisk förnekelse av uppenbara fakta, speciellt satt emot den så ständigt logiskt resonerande Ester. Ja, man kan säga att hon går i sin egen fälla när hon gång på gång lyckas resonera bort Olofs Stens hänsynslösa beteende med hjälp av sina inlärda filosofiska deduktioner. Kanske är Lena Andersson även denna gång eventuellt ironisk. Vad vet jag.

Så: I den här boken är Ester en annan. Jag har mindre förståelse för hennes beteende som jag ser som väldigt självdestruktivt. MEN Språket är som i den förra helt lysande. Och bitvis går mina associationer åt alla möjliga håll, som till Hjalmar Söderberg, i det enkla och effektiva och glasklara språket, de vackra Stockholmskildringna, men också Bridget Jones, faktiskt, i den ibland så galna förälskelsen.

Hör här: ”Hans röst i telefonen sedan de bestämt datum för detta möte hade varit tunn civilisation spänd över vild brunst.” Eller denna slående Stockholmsbild: ” … stående vid Kungshallens dörrar med Hötorget och Filmstaden i fonden och Kungsgatan utlagd som ett svart rep under hennes fötter.” Jag njuter.

Men – vad är hon för en masochist? ”Hon såg världen genom hans förorättelses lins och ville kasta sig fram och ta kulan för honom.” Visst. Detta är kärlek. Men varför ska bara hon ta skit, ja varför låter Ester det bli så?

Sexscenerna är inte sexiga. ”De satt vid bordet och pratade en stund men gick mycket snart och la sig. Ömhetens och kättjans eldar brann under timmarna som följde, brann så att det sprakade.” Beskrivningarna är inte sexiga. Men, de är annorlunda, och jag kan känna respekt här för Lena Andersson. Hon försöker, tror jag, berätta om de sexuella akterna utan att hetsa upp eller vinna billiga poäng. Det är svårt att skriva om sex.

Ester köper nya kjolar när hon får nytt hopp vad gäller Olof. När de ska mötas igen efter en tids separation i den här långa sega kärlekshistorien som varar över tre år, så köper Ester ett nytt plagg för att väcka hans intresse. Gärna kjolar. Det verkar så konventionellt! Även skrivandet känns så då.

Olof Sten som person är väldigt blekt tecknad. Vi får veta vad han säger mycket genom indirekta citat. Hans utseende beskrivs antingen som nyrakat och nyduschat eller orakat och smutsigt. Inga riktiga bilder utan snarare mätningar av hans mående. Ingen sensualism där.

Slutet är vasst. Olof knycker Esters bild av deras kärleksrelation och applicerar den på hans egen med hustrun. På ett äkta parasitärt sätt, som den parasit han är, snor han också detta från Ester så som han snott hennes värdighet.

Men. Allt som allt. Vems personliga ansvar handlar det om? Jag hoppas och tror att Lena Andersson använder sig av titelns begrepp, personligt ansvar, tillämpad på både Olof Sten och Ester Nilsson. Hur det är med den saken lär jag aldrig för veta för Lena Andersson vill att hennes böcker ska stå för sig själv har jag förstått. Och den här boken står sig bra. Även om jag tycker att den förra var bra mycket mer intressant och tänkvärd.

Andra bloggar om: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande, Utan personligt ansvar, sexscener, Olof Sten, landskap

Relaterade bilder: