Problematisera mera

Farfar kom från Polen på 1890-talet. Han hade inte så många ören i fickan. Men när man skulle till fotografen fick man ta på sig finstassen

När vi hade folk på besök nyligen diskuterade vi de många tiggarna i Lund. Förhållningssättet gentemot dessa och själva företeelsen gick isär. Mats och jag pratar om det här hemma. Efter en resa till Stockholm i helgen har jag förstått att fenomenet är spritt över hela landet.

Jag var just på Hemköp här i Dalby. Utanför sitter en kvinna sedan några månader. Hon ber en skänka pengar till hennes barn som bor i Rumänien. Framför henne står ett foto i guldram, en bild på barnen. Vintern har kommit till Skåne till sist, så idag frågade jag henne om hon inte fryser. Hon förstod inte vad jag sa men med gester gick det  fram. Visst fryser hon. Hon sitter still i många timmar varje dag.

Kanske låter detta cyniskt. Men min tanke när jag gick från henne, 20 kronor ”fattigare”, var att det på sätt och vis är nyttigt för oss i vår välfärd att så här påtagligt bli vittne till människors fattigdom. Till människor som tigger. Man hör historier om organiserade tiggarligor. De finns kanske sådana men för mig råder det inte något tvivel om att kvinnan utanför Hemköp är en fattig person som inte har hittat någon bättre råd än att komma hit för att tigga av oss som har. Jag tvivlar inte en sekund på att hon verkligen är fattig.

Visst. Man kan säga att detta är ett strukturellt problem. Man kan säga att Rumänien måste tvingas ta ansvar för sina fattiga och den romska gruppen. Men under tiden då? Hur lever de fram till en sådan förändring genomförts, en förändring som egentligen bara är en teoretisk önskan ifrån vår sida, hur överlever de fattiga rumänerna till dess?

Det går bra att snacka. Bra att snacka om att det är principiellt fel med tiggeri. Fel att Rumänien lämpar över på andra länder, inte tar ansvar. Men under tiden då? Kanske är det nyttigt för oss att så här konfronteras med verkligheten, den fattiga verkligheten. Kanske är det därför det känns så svårt. Vi klarar inte av att se de fattiga. Vi vill helst att de ska in i härbärgen, tas om hand så de inte syns.

Det är svårt med det oklara. Efterhand som tiggarna i vår by och Lund ökat i antal och fortsatt att be om pengar har min inställning ändrats. Jag tänker mer och mer att jag inte kan skjuta problemet ifrån mig. Jag kan inte distansera mig längre med gott samvete.

Kanske behöver vi problematisera mera.

Andra bloggar om: romer, tiggare, problematisera, Rumänien, Polen, farfar

Relaterade bilder: