Mr Turner och jag

Det känns som ett lustigt sammanträffande att samma dag som jag sitter och jobbar med vatten och färg för att få ner den solnedgång Mats och jag såg i Tel-Aviv i höstas, så hamnar vi på en film som handlar om en mästare på just detta. I varje fall på att måla himlar.

”Natten är dagens mor”. Akvarell efter solnedgång över Tel-Aviv, hösten 2014.

Filmen om William Turner, där vi följer konstnären  (mycket väl spelad av Timothy Spall) från medelålder fram till hans död, låter dock själva målningarna, bilderna, inta en delvis skymd roll. Kanske är det bland annat detta som gör att jag inte känner någon stor förtjusning. Eller kanske det är att det just inte är något tydligt narrativt fokus i filmen (läs gärna The Guardians recension).

Men det är en väldigt vacker film. Inledningsscenen med de två holländska kvinnorna som kommer gående mot oss, småpratande, sätter en fin stämning. Vi får komma hem till familjen Turner där vi möter fadern och pigan Hanna (Dorothy Atkinson). Pappan är en självuppoffrande sådan, gör allt för sin målande son som han älskar högt. Det samma gäller pigan, fast hon har en mycket sorgligare skepnad. Denna kutryggiga, iakttagande men ack så kuvade kvinna, blir mer krum och mer olycklig och full med eksem efterhand som den långa filmen pågår.

Filmen är innehållsrik men ofokuserad. Man blir osäker på den röda tråden som dessutom ska följas i två och en halv timme. Mycket är trots detta spännande. Tiden, med bland annat The Royal Academy of Arts och dess kritiska tänkande, Drottning Victoria, järnvägen som är enastående nyhet såhär 1830, liksom kameran. Slaveriet tas upp, både som berättelse och i en av Turners bilder. Könsroller, klassamhälle, ja, you name it. Det är 1800-tal i England så in i bänken.

Det blir dock för mycket stoff och för lite riktning för att jag ska vara nöjd när jag går därifrån. Sedan ogillar jag photoshoppade bilder när man gör/ser en film om en som verkligen betraktade naturen i sin naturliga form.

”Solen är Gud” säger Turner när han går in i den eviga vilan, och så lär han faktiskt ha sagt på riktigt. Men jag tycker det känns mest pinsamt när den duktige Spall här gör en av de mindre övertygande scenerna i filmen.

Slutbilden får Hanna, pigan. Hon går som en ledsen hund in i det tomma Turner-hemmet efter hans död och gråter. Det är något med det som berör mig illa, här skiftas fokus igen och jag blir osäker på vad budskapet egentligen är.

Nej, Mike Leigh. Du borde kortat ner och tänkt till en gång till. Trots detta tycker jag filmen är rätt sevärd, inte minst för att skådespelet och miljöerna är fantastiska och tidsstudien gör Mr Turner till en hyfsat sevärd film.

Andra bloggar om: Mr Turner, Mike Leigh, William Turner

Relaterade bilder: