Warszawa, år 2015

Vi var där år 2004. Det var sommar och vi kom med bil. Stalins kulturpalats dominerade då hela blickfånget. Vi såg byggnader med kulhål från kriget, massor med fula betonghus från kommunisttiden. Vi bodde fint i ett Radissonhotell och njöt av det. Men resten var en rätt dyster upplevelse.

Äldre möter nytt. Stalins kulturpalats är från 1955, skyskrapan sprillans ny

Att vi nu återkom hade att göra med att jag hade läst om ett nytt museum som skulle berätta om Polens judar under de tusen år de funnits där. Detta ville jag gärna se eftersom mina farföräldrar var polska judar från Rajgrod. De bodde i en by med cirka 90% judar under 1800-talet. Då. Före Hitler. Farfar och farmor kom till Sverige i slutet av 1800-talet.

Så, syftet var att se muséet. Jag hade hört att Wizzair flyger till den polska huvudstaden direkt från för oss närliggande Sturup. För  3 500 kronor köpte jag, via Wizzairs hemsida, resa till och från Warszawa och tre nätter på femstjärnigt hotell. Faktiskt perfekt för en billig långweekend.

Man kommer till Warszawa på drygt en timme. Jag är sällan flygrädd men den här gången var jag rätt upptagen av förra veckan hemska flygolycka och var glad att resan var så kort. Från Chopinflygplatsen tog vi en buss till vårt hotell – en vänlig man ombord håll upp fingrarna för att visa att det var 16 hållplatser när jag frågade. Ingen engelska där inte, men kommunicera går ändå om viljan finns.

Det visar sig att vi ska bo i en av de skyskrapor som nu tävlar i höjd med Stalins kulturpalats.På 26 våningen, Merriott Hotel, bor vi med utsikt över staden och det är tyst, mycket bekvämt med badkar och fenomenal utsikt.

Vi tar en sväng på stan. Det finns många butiker, och visst vi är ju i hjärtat av staden, kanske i de rika kvarteren, men ser inte folk mycket friskare ut nu än sist vi var här? Mitt minne från då är att människorna i staden var bleka och rätt illa klädda. Idag ser vi något annat. Dessutom är det väldigt mycket mindre onda avgaser i luften.

Från receptionen på hotellet har vi fått tipset att gå till Radio Café, en restaurang runt hörnet. De ska servera polsk mat och vara trevliga.

Vårt bokade bord är upptaget när vi kommer dit. En äldre man sitter och halvsover med en tidning framför sig: ”I’m just going to wake up my boss, he’s sitting at your table” säger servitören och den äldre mannen, tydligen ägaren, blir bortschasad med ett leende.

Vår servitör talar utmärkt engelska (ännu en stor förändring sedan sist. Rätt många talar god engelska) och rekommenderar ankan som är typiskt polsk säger han. Den serveras med lättkokt rödkål och stekt potatis och är gudomligt god. Det är dessutom den mest generösa portion anka jag har ätit och det är bara mums, mums. Det kunde varit på ett skånskt gästis smakledes vilket säger något om Skånes och Polens närliggande historia.

Ägaren, en man i 70-årsåldern, slår sig i slang med oss, efter visat intresse från oss, förstås. Det visar sig att han har en brokig historia. När han hör att vi är svenskar berättar han med nostalgi i blicken, om ett besök i Uddevalla sommaren 1959. En svensk flickvän drog dit honom. Det var en varm sommar … Hans hustru har släkt i Malmö och vi sitter en bra stund och småsnackar med Stash, som han heter. Ja, det är mötena, vet ni. Det är mötena som gör en resa. I varje fall för mig.

Efter en fantastisk frukost nästa morgon på vårt Merriot Hotel som alltså rekommenderas, tar vi oss till fots till Polin Museum. Det är en intressant byggnad i sig och muséet drar folk säkerligen från många länder. Vi stöter på andra skandinaver, en del israeler (det finns en koshersrestaurang) men framför allt massor med polacker. Det är trångt i rummen som är fyllda med material som handlar om judar från ungefär år 1100. Pedagogiken är av en sort som inte passar mig. Man kastas in i en enorm mängd information levererad både i text och bild, men framför allt utan någon riktigt bra riktlinje. Jag längtar efter tidslinjaler, sammanfattningar och också ljus. Det är mörkt i rummen och skillnaden mellan den moderna och luftiga och ljusa arkitekturen utanför, och rummen med material om den polsk-judiska historien, är slående.

Jag vet inte om det är för mycket material eller hur materialet är ordnat som skapar problem för mig. Det är ambitiöst. Tanken är tydlig: Vi ska visa hur judarna hade det i Polen, vilka regenter som var vänligt inställda, vilka inte. Hur den judiska befolkningen påverkades av Polens maktpolitiska situation, etc. Det finns kartor, knappar att trycka på, mycket digitalt. Men jag får svårt att sortera. Vi är där i fyra timmar.

Använder ögonen gör vi hela tiden på vår resa. Här Olga Boznańskas i ett av de många självporträtten.

Jag kan väl säga som jag brukar om filmer. Detta är inte ett museum jag vill besöka igen. Jo, om jag har en guide. Man kan hyra ”en sådan” för några hundralappar och är man några stycken så tror jag det kan vara en bra investering. För material så det räcker finns det. Men som sagt, det museipedagogiska passar inte mig.

När vi nästa dag går på Warszawaupprorets museum har vi lite samma upplevelse. Mycket ambitiöst, massor med folk, mest polacker, vilka, som Mats säger, plikttroget verkar läsa varje rad som finns att läsa, men ingen bra organisation av stoffet. Viktiga händelser nämns lite hastigt medan bilder på de som deltog i upproret visas i massor.

Vi pratar om vad det här kan bero på. Vad gäller det museum som handlar om Polens judar så kan man tänka sig att det finns en tanke att nu måste man visa den judiska befolkningen som funnits i landet respekt och deras överlevande släktingar. I många byar i Polen, före Hitler, var en majoritet judar. Så var det. Denna historia måste också komma det polska folket till del.

Vad gäller Warszawaupproret har heller inte fakta lagts på bordet på grund av det förhållningssätt som kommunisterna hade till det. Man svek de kämpande polackerna och historieskrivningen under kommunisttiden förnekade den heroiska insats upprorsmakarna hade gjort. Som straff för upproret bombade tyskarna staden så att nästan inget fanns kvar. Det är en fruktansvärd berättelse som verkligen väl förtjänar ett museum. Det är också den mest besökta platsen i Warszawa får jag höra.

Så det är med i dubbel bemärkelse tunga steg vi lämnar detta museum. På vägen därifrån går vi förbi en plakett som visar var det judiska gettot låg. Detta är i sanning en stad som kan få tårarna att rinna på den mest torrögde. Historien om det judiska gettot är svår att tänka på men är nödvändig kunskap för jude och icke-.

Att komma till det polska nationalmuséet blir en lättnad efter detta, faktiskt. Vi ser där en för oss okänd konstnär, Olga Boznańska. Hon levde 1865-1940 och hade fransk-polsk härkomst. Hon gick i konstskola för kvinnor (!) i Krakow och tillbringade senare mycket tid i Frankrike. Hennes porträtt är helt fantastiska och i varje bild finns en färghantering som är enastående. Titta på hennes ögon, ja, både hennes egna och porträttens!

Måndag morgon kommer och vi tar oss i taxi till flygplatsen (för 50 zloty, en dryg hundring för en halvtimmes resa). Det har varit en riktigt fin och fyllig helg. Vi har sett mycket, gått mycket, ätit gott och gjort av med rätt lite pengar – cirka hälften av vad det kostat hemma, både vad gäller mat och inträde på muséer. Så jag får allt rekommendera Warszawa som resmål för en helg. Speciellt om ni har intressen åt det historiska.

Men ta med skor med tjocka sulor. Och hör ni – glöm inte att titta på mina bilder!

Andra bloggar om: Warszawa, Warsaw, Merriot Hotel, Polin Museum, Uprising Museum, Olga Boznanska

Relaterade bilder: