Timme noll

Ett mönster till mamma. Ett monster till mamma.

Mer och mer föredrar jag att läsa romaner skrivna på svenska. Det kanske inte är så konstigt. I det flöde av skönlitteratur som publiceras blir det egna språkets kanske mest lättillgängligt. Att texten inte är översatt utan i sin ursprungliga skepnad skapar än större närhet till texten än den översatta som inte sällan kan kännas – just översatt, inte helt genuin.

Så det är lite därför jag ger mig på romanen Timme noll av Lotta Lundberg som fått Sveriges Radios romanpris. Detta är faktiskt den andra i den samling romaner som nominerats för priset som jag läser. Men denna gör mycket större intryck än Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson.

Timme noll har tre spår. Dels handlar den om Hedwig Lohmann som lever ensam i Berlin. Året är 1945. Sedan möter vi den unga flickan Isa som lever i Uppsala. Det är 80-tal. Och till sist Ingrid som under 2000-talets första år lever på en skärgårdsö med sin man.

Tre kvinnor, tre tider, tre platser. Mycket olika öden. Men ändå, det finns något gemensamt.

Hedwig har lämnat bort sin judiska dotter under kriget, intalande sig själv att hon kan rädda dottern så. Och sig själv. För oss läsare framstår detta som någon sorts svår form av självbedrägeri. För främst vill hon författa, det är så hon blir levande. Hur ska hon då orka med en dotter? När dottern är spädbarn låter hon henne skrika sig förtvivlad för att få ägna sig åt sitt självförverkligande författande.

Men vad mäktar en människa med? Vad är en god mor?

Isa är en ung flicka med ett märkligt inre, med någon psykiatrisk diagnos som inte uttalas eftersom hennes historia berättas av henne själv i första person. Hon är dotter till ett par som också är mer upptagna av sina egna projekt än dottern. Modern är i Afrika och ”forskar”. Pappa upptagen av sina prioner.

Men vad mäktar en människa med? Vilka är goda föräldrar?

Ingrid är psykoterapeut, gift med en präst. En dag blir det tydligt att maken har blivit sjuk. Han har fått parkinson och förändras dramatiskt. Hans nya behov och sätt att exponera dessa gör tillvaron smärtsam för Ingrid, som vi förstår efterhand har varit flickan Isas psykoterapeut. Den alltid så balanserade och kloka Ingrid blir plötsligt offer för känslor hon inte trodde hon hade.

Men vet vi vad vi mäktar med innan nöden är där? När bara lusten finns?

Så. Som ni ser väcker boken tankar. Det är fint. Jag tänker mycket på moderskapet. Hedwigs historia baseras på Cordelia Edvardsons, bland annat i så måtto att också hon lämnades bort av sin mor – en mor som också ville författa till varje pris. Edvardson och Lundberg hade kontakt åren före Edvardsons död, och det är tydligt att hennes öde gjort starkt intryck på Lotta Lundberg.

Jag tänker på vad min egen mor sa en gång, när något av oss barn anklagade henne för att ha varit en självisk modersgestalt: ”Nåja, allt det där skedde innan psykologin var uppfunnen”. Som om människans känslor inte fanns innan man uppfann en akademisk disciplin för att resonera kring dem! Det kommer för mig när jag läser om Hedwig Lohmanns sätt att rationalisera kring avskedet mellan henne och dottern, när dottern lämnas till ett barnhem för att Hedwig ska få skriva. ”Hedwig vinkade. Innan barn kan gå har de ingen utvecklad känsla för fysisk smärta. Och den mer psykologiska kommer först långt senare, det stod i varenda bok Hedwig kommit över i ämnet.” Man tror det man vill ibland.

Ingrids barn gör något liknande det vi gjorde. De barnen har, trots att mamman är psykoterapeut, blivit lämnade på barnpensionat när föräldrarna behöver tid för sig själva. ”Hur skulle vi kunna veta när ni skulle komma tillbaka, vi kunde ju för fan knappt klockan” säger den vuxne sonen Markus bittert.

Det är förstås inte illvilja. Men är det kärlekslöst, det är det som är frågan.

Isa, också hon blir övergiven, eller kanske snarare, känner sig sådan. Hon tar till drastiska figurer och metaforer. Kanske är hon den i boken som lyser starkast. Hon hittar styrka i ord och bilder, ja, kan hon vara en blivande författare? ”Det finns så många ord som fryser, säger jag. Jag tror att jag ska ge dem lite kläder.

Som ni ser så berör boken. I mina anteckningar på omslaget har jag skrivit: ”Att inte göra det rätta. Att älska ändå. Att förlåta.” Så känns boken för mig, eller den funktionen får den. Jag tänker på förlåtelse. Att den är viktig. Men svår.

Andra bloggar om: Timme noll, Lotta Lundberg, Cornelia Edvardson, förlåtelse

Relaterade bilder: