Vicken vecka!

Det är kul att någon gång klä sig riktigt fin! I den här röda klänningen känner jag mig festlig!

Det är speciella tider nu. Lund töms på studenter och vid Domkyrkan ses folk från hela världen med kameran i högsta hugg. Studenterna byts ut mot turister.

Och i skolan råder också uppbrottsstämning. I veckan hade skolan jag arbetar på sin skolbal för eleverna som slutar gymnasieskolan. På tisdag kväll skulle balen på AF äga rum och det har varit mycket snack och förväntningar kring den i klassen som jag är mentor för.

Tyvärr var kvällen regnig och många häftiga entréer från limousiner blev nog lite nedtonade. Men inne i lokalen var stämningen hög. Jag satt till bords med många av mina elever och det kändes gott. Som bordskavaljer hade jag R. Jag tror inte R känner sig kränkt om jag påstår att han är bra mycket bättre som bordskavaljer än som elev i svenska. Han var outstanding! Artig, inkluderande, när han såg att ett vinglas saknades vid min dukning ropade han på kyparen, ”min lärare har inget vinglas”. Ja, tack för det, R. Det var kul att sitta bredvid dig.

Han frågade mig till råds kring ettikettsfrågor, ”du verkar kunna sånt” och jag sa att jag är riktigt dålig på etikett men att jag är rätt bra på att strunta i sådana regler. ”Så smaka du på vinet innan vi börjar äta”, sa jag till R.

I torsdags, ja vicken vecka det har varit, skulle jag infinna mig vid Centralstationen kl 19 för att träffa min kollega J. Hon skulle ta mig till ett visst ställe och jag förstod att jag skulle bjudas på en avtackning av kollegerna. Jag har varit på sådana förut och de har varit rätt olika så jag var lite nervös. I varje fall därhemma.

Det visade sig att man valt min nuvarande favoritrestaurang i Lund, Ihsiri, för att träffas och äta. Vi satt vid ett långbord i den fina lokalen, ett gammalt gatuhus i centrala Lund. Min nervositet försvann snabbt.

Det var en stark och fantastisk kväll. Den började med att A lade en chokladkaka med en tjuga fasttejpad framför mig. Den kom från hennes barn, nu vuxna.

När de var små brukade de komma upp till svenskinstitutionen som jag då var ansvarig för och hjälpa till när vi städade. Jag brukade ge dem varsin chokladkaka och en peng. När de nu vuxna barnen hörde att jag skulle avtackas inför min pension så ville de på detta vis tacka mig för då, för länge sedan. Ni kan förstå att det kändes gott i hjärtat.

Så här. Tänk att den belöningen gjorde sådant intryck. Tack Anna och Petter!

Sedan fick jag en fin gåva från en massa arbetskamrater, det hölls tal och jag fick en uppgift. Jag skulle måla ett självporträtt under kvällen (akvarellpapper och färg hade inhandlats) och sedan skulle alla närvarande skriva ett eller två ord som det tycker passar på mig på den här bilden.

Penseln jag fick var tunn så det fick bli fingret, doppat i dricksglaset som blev mitt redskap. Att påstå att det blev likt är verkligen inte sant men jag hade det kul. Kul också för att omkring mig satt vänner och goda kolleger, stämningen var glad och varm och maten läcker. Jag kände mig mycket lycklig när jag sedan med två av dem som bor i samma område i Dalby, tog en taxi hem, lite lätt rund under fötterna. Men mest glad!

Och idag har paraden av roligheter fått en annan riktning när Mats och jag, helt mor allena som min mor brukade säga, åkte iväg på lite utflykt. Vem säger att Facebook är dåligt? Då använder man det på ett sätt som inte passar en. Till idag hade jag fått två bra tips: Sularpsfarmen och Harlösadagen. Båda via Facebook.

Sularpsfarmen ligger bara någon halvmil från oss och här säljs ekologiska grönsaker, frukt, svensktillverkad haloumi, blommor, jord … Allt möjligt. Hummus gjord på cashew såg jag där. Fina pelargoner. Etcetera.

En av bröderna Fakhro som driver butiken och farmen.

Kommer du hit med småbarn kommer det bergis bli en hit för här finns djur att klappa. Hönsen går runt och sprätter och tydligen är gårdens ägg mycket populära. Har du vägarna förbi så titta in. Det gör många andra.

Via Facebook hade jag också noterat att det idag är Harlösadagen så när Sularpsfarmen inte erbjöd fika (en miss som jag kan tänka snart kommer åtgärdas) så fick Harlösa bli nästa mål.

Harlösa som är en liten by med 763 invånare, har skolor, låg- och mellan-, och faktiskt också bibliotek. Och så har man massor av traktorer. I varje fall att döma av den traktorparad som går av stapeln denna dag. Ja, man får väl visa upp det man har! Men skulle det finnas ett 100-tal traktorer i Harlösa? För minst så många ser vi i paraden.

Traktor på traktor på traktor …

Det är inte långt man behöver resa för att saker och ting ska kännas annorlunda. Det är då på den lilla skalan, i finlirs-jämförelsen. Men den gillar jag. De små variationernas upplevelse.

Nu återstår för mig sex arbetsdagar på min arbetsplats. Det känns hisnande. Och bara bättre och bättre. Och tydligare och tydligare. Kanske mycket på grund av kollegernas avtackning. Som helt klart var höjdpunkten på denna vecka.

Relaterade bilder: