En klass för sig

Jag har undvikit i stort att direkt skriva om mina elever och mitt arbete här i Jahaja. Skälet har förstås varit att min blogg inte är en jobb-blogg men också att jag inte har velat att elever ska känna sig utpekade.

Men nu får det vara slut på det, för en endaste gång. För idag var jag med om en skolavslutning om vilken jag måste berätta.

Min klass, Sa3f på Polhemskolan, har varit en klass med rätt disparata individer (”Hur ska vi klara oss nu Eva, när du inte längre kan förklara ord för oss?” utbrast L idag. Ja, du, ni kommer nog klara av det!). Det har varit en minst sagt heterogen grupp som har satt mina pedagogiska kunskaper på prov. Relationerna har inte alltid varit totalt varma, varken mellan eleverna, eller mellan dem och mig.

Men efterhand så har saker och ting förändrats. De har mognat och jag har blivit mer fri i mitt sätt, kanske delvis för att jag vetat att jag ska sluta men också för att det faktiskt blir så mellan lärare och elever efter hand. Man etablerar en kontakt, man lär känna varandra och ser vilka gränser som kan förskjutas och förändras.

Så när jag idag, på avslutningsdagen, bjuder på fika före ceremonin i aulan känns andan fri och bra mellan dem och mig. Vi sitter på en minikulle utanför en av skolbyggnaderna och solen skiner, som sig bör. Det är sista skolavslutningen för dem. Också för mig.

Några elever anländer sent. Väldigt sent. Vad har hänt? Jo, det visar sig att de kånkar på ett TRÄD till sin mentor (de har faktiskt tagit med det på tåget, sedan gått med det från stationen), som gåva för fullgjort uppdrag dessa tre år. Kunde man ge ett träd till en mer lämpad person än denna trädälskare? Kunde en lärare blivit mer glad än jag blir denna dag? Knappast.

Skolan delar ut pengar till varje klass som premium. Som mentor ska jag ta ställning till vem som ska få denna hedersbetygelse. Detta är en uppgift som jag ogillar och alltid har ogillat. Jag minns själv känslan från skoltiden hur orättvist man ofta tyckte att dessa val gjordes. Varför fick hen? Men inte hen? Men med hjälp av en kollega som haft klassen många timmar hade jag trots detta valt ut fyra elever som skulle få dessa premier på 225 kr vardera. Jag delar ut dem i samband med att eleverna får sina betyg på vår lilla kulle i solen.

När vi efter fikastunden går till aulan för att lyssna på musik, höra tal, få se hur ytterligare ett antal elever uppmärksammas för olika bedrifter under skoltiden, och för att sjunga klassikern ”Den blomstertid nu kommer”, så ser jag en av eleverna i klassen, E (hon är en av de elever som fått premium för sina fina studieresultat) sitta och hålla en hundralapp hårt i näven. Jag funderar över den här lappen. Är hon skyldig någon pengar?

På gräsmattan utanför minglas det. Alla ska få en ros. Vi ställer oss vid vår hink med rosor. E vill säga en sak, säger hon. ”Jag vill dela mitt premium med C” säger hon medan tårarna rinner av rörelse och också, tror jag, av spänning som kanske nu släpper. Därav hundralappen i näven. Detta är något hon gått och tänkt på sedan hon fick sitt premiekuvert.

Jag tror aldrig den här flickan som fick del av klasskamratens premium kommer glömma den gesten. Det var finare än något premium som någon skolanställd kunde ge. En kamrat som på det här viset försöker rätta till något som hon anser kunde gjorts annorlunda. Så fint. Så himla vackert. Heder åt dig, E.

Kan ni förstå att jag är en lycklig skit, en som känner sig uppskattad och tacksam? Att få en sådan gåva. Inte bara trädet, utan att se dessa fina människor som gör varandra så glada. För många varma ord växlades så här i elfte timmen. Många tårar fälldes. Ja, det var stort. I en klass för sig.

Andra bloggar om: Skolavslutning, träd, gest, premium, dela premium

Relaterade bilder: