Frostavallen

De gamla och kloka må le, fallera. Vi äro ej förståndiga som de, fallera. Favoritutsagorna från ”Vi går över daggstänkta berg” kommer för mig när vi kör mot Frostavallen, mitt enda vinterparadis från barndomen.

Min far, ja, han som bestämde det mesta hos oss, han var ingen stor vän av Sverigesemestrar. Jo – om de låg nära en bra golfbana (det var han som spelade golf, inte vi andra). Och det gjorde att det inte blev några skidsemestrar i vår familj. Reste man någonstans skulle det finnas golfbanor i närheten. Alltså, inga skidsemestrar i några svenska fjäll.

Men: Frostavallen fanns. Redan på 30-talet hade man upptäckt att det gick bra att åka skidor här, nära för folk som oss, från storstan Malmö. Och andra. Man anlade en storstuga med servering eller bord för medhavd mat. Det var riktigt mysigt.

Nostalgin liksom droppar om mig

Jag associerar Frostavallen med  fina vinterdagar i skidbackarna. Känslan går till lukten av våta yllevantar och skavet av trånga pjäxor. Och så varm choklad, förstås, efter timmar ute i den kalla vinterluften.

Därför gör vi en nostalgiresa till det här stället nära Höör. När jag läser wikipedia minns jag att Frostavallen har varit stängt ett tag som friluftscentrum. Jag har för mig att det har varit flyktingboende under en period vilket bekräftas av artikeln, men att detta nu är stängt.

Nej, det stämmer inte. Det är nu åter ett flyktingboende. Enligt det jag läser mig till finns det plats för 150 personer här och när vi kommer dit denna kalla lördag leker några barn med några vuxna utanför det som tidigare varit hotell- och konferenslokaler. De hälsar när vi hälsar, barnen åker pulka och det är en snöig dag i Sverige, långt bort från Syrien (som jag tror de vi möter kommer ifrån), både geografiskt, vädermässigt och säkert också på andra sätt.

Vi går mot Storstugan, den byggnad som jag mest associerar med Frostavallen (det var där man drack den varma chokladen!). Utanför går en ung tjej och sopar. Jag frågar vad som ryms därinne nu och på engelska svarar hon att det är matsal för flyktingarna.

Det är sig rätt likt därinne men ändå inte. En sådan annan tid det är. Och hur kul är det att vara flykting? Inte alls säkert, speciellt inte om man inte vet när ens asylärende kommer upp. Och kommer man kanske bli hemskickad innan dess? Otrygghetskänslorna måste vara mycket starka, säkert väldigt svåra att handskas med för många.

Ord. Inga visor utanför flyktingboendes matsal.

Vi går runt den lilla Vaxtorpssjön. Det är kallt. Vi bestämmer oss för att göra ett nedslag till, vid Bosjö kloster. De två i paret Nygren har lite olika hangups: Mats vill inte köra samma väg till och från en plats. Jag vill helst göra två nedslag på en utflykt (någon sorts upplevelsegirighet).

Jag har ett mycket stort antal bilder av Mats där han står och blickar ut över vatten!

Bosjö kloster ligger så vackert där vid Ringsjön. Ursprungligen var detta ett nunnekloster när det byggdes på 1100-talet men inga nunnor syns där nu. De vackra byggnaderna står vackert mot den nu blåa himlen och nere vid sjöakanten är det sagolikt vackert. Vi står vända mot solen som nu i  mitten av februari ger lite värme.

Jag skickar bilderna från Frostavallen till mina syskon. Vi har alla minnen därifrån, goda sådana. Det är roligt att söka upp gamla platser och känna igen sig. Jag är glad för flyktingarna att de får bo i en sådan vacker trakt som de gör där.

”Hej, hur mår du?” säger en ung man utanför boendet till mig. Han vaktar sina syskon som åker pulka.

”Jotack, bra! Hur mår du?”

Andra bloggar om: Frostavallen, flyktingboende, Vi går över daggstänkta berg, vintersport, skidåkning

Relaterade bilder: