Vintern, en parentes

Domare i bryderi.

Det känns som att man befinner sig inne i en parentes när det är vinter. Man är inklämd i mörkret, det plågsamma, i den ljuslösa tillvaron som begränsar livet. När vintern tar slut och ljuset återvänder är det en lättnad att denna begränsade men obönhörliga period är till ända.

Vintern har varit kall och mörk som vanligt. Vissa vintrar är väl bättre än andra och vi gör vad vi kan för att använda ljusa dagar för utflykter och FRISK LUFT! Men. En trist parentes är det. Och nu är den slut.

Denna vinter jag läst mycket lite som har varit riktigt, riktigt bra. Nu senast provade jag på en gammal favorit som varit i min onåd i några år, Ian McEwan. Jag har läst det mesta han har skrivit i roman- och novellväg. Dessutom skrivit en universitetsuppsats om hans ”Atonement” som jag tyckte var strålande. Men några senare böcker, ”On Chesil Beach” och ”Solar” gjorde mig besviken. Det vill då säga, de var bra men min idealiserade bild av den stackars författaren fick sig en törn. Jag gjorde slut med Ian.

Jag vill inte säga att vi är ihop igen men jag känner mer igen mig i hans senaste bok, ”The Children Act”. Den känns mer äkta, vad det nu kan betyda när det handlar om fiktion (hallå, Eva? Vad menar du? Jo, att stilen flyter på utan att den känns konstlad, kanske) och hans samhälleliga engagemang känns starkt och genuint i den här boken.

”The Children Act”, på svenska ”Domaren”, handlar om en domare, Fiona, som är specialiserad på familjerättsfrågor och barnens rättigheter. Hon blir satt att ta ställning i en väldigt svår fråga kring en ännu omyndig pojke, Adam, vars föräldrar är Jehovas vittnen. Pojken har leukemi och föräldrarna vill inte, enligt sin tro, att han ska få blodtransfusioner, vilka är nödvändiga för hans överlevnad.

Fiona är gift, barnlös. Paret krisar, vilket är en tråd i boken, men huvudhistorien är den kring Fiona och pojken Adam. En rätt skakande historia, faktiskt.

Ian McEwan är tydlig. Han är tydlig och mycket välformulerad i sina tankar (ja, jag tänker mig att de är hans även om de här förs fram som Fionas) kring föräldrarnas ställningstagande: ”That churchmen should want to obliterate the potential of a meaningful life in order to hold a theological line did not surprise or concern her. The law itself had similar problems when it allowed doctors to suffocate, dehydrate or starve certain hopeless patients to death, but would not permit the instant relief of a fatal injection.” Så är det ju. Faktiskt.

Han för fram många intressanta tankar i den här boken, Ian. Kanske känns vissa saker i själva storyn lite väl givna eller sökta men i stort tycker jag nog att detta var en riktigt bra bok som gör att jag nog tar upp min kontakt med författaren igen. Det finns en oläst bok, ser jag, ”Sweet Tooth” som kanske kommer hamna bland böcker-att-läsa.

Det är svårt att vara kräsen, jag är det. Jag är det! Men jag har andra goda sidor. Jag är nästan alltid snäll mot små barn och djur. Nästan alltid.

Andra bloggar om: Ian McEwan, Domaren, The Children Act, vinter, vintern

Relaterade bilder: