The Revenant, Nell och Vivian

Leonardos blick.

En sådan lördag! Två utställningar och en film. Dessutom en god middag på mammas gamla favvorestaurang i Helsingborg. Fullmatat på alla sätt.

På Landskrona museum visas en utställning med Nell Waldens måleri och bilder ur hennes förvärvade verk. Det är intressant, pedagogiskt presenterat, inte minst för att det finns en konstpedagog som går omkring denna lördagseftermiddag och glatt och engagerat svarar på frågor kring utställningen. Heja Landskrona!

Nell Walden som bodde med sin familj under en period i Landskrona, var engagerad i Der Sturm (hon gifte sig dessutom med gruppens grundare) och gick också i gruppens konstskola. Hennes bilder är delvis intressanta, kanske några något väl lättsmälta. Men det finns många intressanta bilder att se, inte minst några av Oskar Kokoschka, och med gratis inträde till muséet, bra information, en mycket fin och vacker broschyr modell större som delas ut gratis, kan man inte annat än att bli intresserad och förtjust. Ta er dit, om ni kan!

Vi tar oss sedan till Dunkerska där Vivian Maiers fotografier visas. En sådan fotograf. Här har vi ännu en begåvad kvinna som levat i skymundan fram till någon hittade en låda med hennes bilder och sedan spårade upp fotografen, dock först efter hennes död. Det finns tydligen upp mot 150 000 bilder kvar efter Vivian Maier, foton som ofta är tagna på gator, bland rätt fattiga människor, med en skarp blick för detaljer och det genuina uttrycket. Även Dunkerska lyckas med att presentera materialet på ett  bra sätt. En en och halv timmes dokumentär finns att se men den missar vi. Bilderna får tala. Detta är också en mycket sevärd utställning.

Men det finns ett skäl att fast den kom sist på vår dag, så står ”The Revenant” först i min rubrik. Jag har läst om filmen (bland annat Michael Tappers fylliga recension som jag just länkade till) och blivit mycket intresserad. När vi ser att den går på hyfsad tid i Helsingborg för oss kvällströtta så vi tar oss till deras SF och bänkar oss med andra i en liten salong för två och en halv timmes bioupplevelse.

Och den upplevelsen är stor. Någon recensent har tyckt att filmen är för lång, men i min upplevelse känns inga longörer. Jag är hela tiden gripen.

Berättelsen bygger delvis på en roman som jag förstår bygger på en verklig berättelse. Det är i South Dakota på 1820-talet som det hela utspelar sig, då en man i en grupp pälsjägare, en som har levt bland indianer i många år, blir angripen av en björn (ruggig scen) och mycket svårt sårad. Han överlever och sedan … ja, jag vill nog inte spoila för detta är en film jag tycker ni ska se.

Regissören Alejandro G. Iñárritu har gjort ett strongt arbete, men som åskådare är jag mest direkt imponerad av Leonardo DiCaprios spel. Han spelar huvudpersonen Glass. Den här charmören, DiCaprio, med sina blå ögon, har liksom vuxit till sig och blivit en så väldigt skicklig skådespelare. Han använder just ögonen och blicken, här finns uttryck som övertygar i en film som inte är rik på dialog. Kanske det är ett av skälen att jag tycker den är så bra?

Naturen spelar en viktig roll i filmen. Den är grandios, hotfull, också tröstande, ofta farlig och hela tiden där. Detta är pre-civilisation, sub-civilisation. Ofta är kameran nere vid marken, underifrånperspektiv med träd och ansikten i någon sorts förbund. Det är skitigt, våldsamt men så, så starkt och bra.

Människorna. Det finns godhet hos många, och flera av porträtten är verkligt rörande. En indian som hjälper den svårt sårade Glass som en medmänniska. Glass själv som är en medmänniska till en ung indiansk kvinna som våldtas. Många sådana fina scener.

Jag blir påmind om en annan stor film om det onda och det goda hos människan, ”The Road”. Utan civilisation finns det visst godhet. Det är inte genom gott uppträdande och dukar på bordet som vi blir bra människor. Det finns i oss. Eller inte.

Vi diskuterar hur synen på USAs tillblivelse mer och mer kommit att bli en berättelse om kraftigt övervåld och råhet, hur man nu, 200 år senare, kan visa upp vad man tror är en sannare bild. Kanske behövs det tidsavståndet för att mäkta med att se vilken brutal tillvaro som tvingades fram när kolonisatörerna skulle ta över ett land befolkat av människor som levde liv som säkert var fyllda av stora påfrestningar men i enlighet med deras traditioner. Kollisionerna var djupgående och med fruktansvärda konsekvenser. Filmen handlar också om detta.

Filmen går mycket i gråblått, isigt, det är kallt, ruggigt kallt. Filmen är tydligen inspelad i Kanada och Argentina och det är så magnifikt att man kan se filmen bara för scenerierna. Men den har så mycket mer än så. Jag blir djupt rörd, ja, jag känner hur rörd jag är när jag skriver detta.

Det får bli mitt betyg. Jag blir djupt rörd. Kan konsten göra det med oss har den lyckats.

Andra bloggar om: The Revenant, Leonardo DiCaprio, godhet, USA,

Relaterade bilder: