Att ställa ut

Den här bilden gjorde jag för nästan exakt 12 år sedan. Jag tror min ”programförklaring” fortfarande gäller. Och att jag hela tiden ska vidare.

Ja, då har jag gjort det igen.  Ställt ut. Gång 11 var det om mitt minne är med mig. Nervös var jag. Det är jag nog alltid när jag ställer ut men den här gången var det värre än på länge. Kanske för att det var länge sedan jag ställde ut ensam. Kanske också för att jag hade med bilder i större format än tidigare.

Jag visar bilder hemma, först för Mats förstås,  och gärna för släkt och vänner för att se hur de reagerar.

Efterhand har det blivit så att jag också vill visa bilderna mer publikt. Som några av er vet så delar jag ofta bilder i Facebook och Instagram. För de som besöker utställningen kan därför bilderna vara bekanta. Men jag tror nästan aldrig att bilderna är en besvikelse när man ser dem på riktigt. Även om fotona kan bli bra så återger de aldrig papperskänslan eller alla nyanser i färgerna. Inte heller formatet och helheten.

Men trots att jag alltså ofta fått kommentarer eller reaktioner på mina bilder innan de ställs ut så är det ändå läskigt. Kanske för att det är så privat det här med bilder och deras uttryck. Det är som det är jag som hänger där på väggen, ja, jag kan ofta känna just detta. Den bilden är jag.

Den här helgen hade jag hyrt Strädelängan, en liten länga i Dalby som vi är andelsägare i. Jag höll öppet i två dagar och det kom nog ett 70-tal besökare. Min yngsta besökare var knappt 2, min äldsta 99. Det kom vänner, före detta elever, före detta kolleger, andra konstnärer och så familjen, den fina.

Det var nog den roligaste utställning jag haft på många sätt. Väldigt många visade stort intresse för själva tekniken bakom bilderna. Jag hade också några intressanta samtal om prissättning. Jag fick kommentarer om min utveckling som konstnär, flera pekade på skillnader och likheter med tidigare bilder.

I stor kan man säga: Jag blev sedd, genom mina bilder. Och ni vet ju alla hur gott det är! Modellen att ha utställning bara helt kort och själv vara på plats hela tiden, den är bra. Alla fick chans att prata med mig om de ville. Och det blev trevliga kaffekalas med snack som verkligen inte bara handlade om mig och det som hängde på väggarna.

Så allt som allt är jag nu en lycklig skit. Framför mig ligger nya utmaningar och nytt skapande. Det är att leva loppan, ska jag säga!

Tack till alla er som kom. Ni gjorde mig mycket lycklig!

Andra bloggar om: utställning, Eva Nygren, konst, Strädelängan, ställa ut

Relaterade bilder: