En film och en till

Den nya fyrfånen, OK fyrfonen, då, kan allt möjligt. Man kan faktiskt ringa i den, även om det är vad jag minst har gjort med den sedan jag fick den på posten för tio dagar sen (så räknar en förälskad!). Man kan surfa, messa bra mycket lättare med tangentbordet på den förhållandevis rymliga skärmen och så kan man

FILMA!!!! Dadah!! 

Alltså ger jag mig ut på dokumentäruppdrag med fyrfonen. I sitt limegröna fodral är den förvillande lik många andra ting jag äger, men den inre kapacitet den besitter slår undan fötterna på de andra likfärgade tingen i vårt hem: Fat och glas, anteckningsböcker och handdukar. Kläder.

Jag är på jakt efter Tant Surre som jag inte har sett sedan i våras. Min promenad till hennes nejder går på det gamla järnvägsspåret till Torna Hällestad där Tant Surre växte upp för snart ett sekel sedan. Jag tycker mig minnas att en specifik häst i Tant Surres omgivningar, är den som fått i uppdrag att hålla rätt på den nu mycket gamla kvinnan:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=St5J728eaKo&fs=1&hl=sv_SE]

Så tji får jag. Lite orolig är jag men jag kan med fyrfonens hjälp både filma och spela in de eventuella livstecken Tant Surre kommer ge ifrån sig framöver. Eller hennes vänner.

En mer tragisk historia är den man får ta del av i filmen Oskuldens tid som jag valt som läsårets första Matofilm, min filmklubb för kollegerna och mig. Jag har inga stora förhoppningar på filmen men den verkar hyfsat intressant till ämnet.

Filmen utspelar sig i en engelsk privatskolemiljö. Dessa miljöer har ju utforskats tidigare många gånger både i litteratur och film men det som är intressant här, bland annat, är att den handlar om en flickskola. Visserligen är Mona Lisas leende också en film om flickor i privatskolemiljö, men tro mig, detta är en helt annan historia.

Men även här handlar det, precis som i Mona Lisas leende och också för övrigt Döda poeters sällskap, om en idealiserad lärare. Men i Oskuldens tid handlar det också i hög grad om makt. Filmen handlar i hög grad om maktmissbruk – här mot unga människor, helt utlämnade åt de känslor av beundran och kanske till och med kärlek som läraren kan väcka. Ungdomar som är långt hemifrån, i behov av kontakt och närhet.

Filmen som kretsar kring Miss G, den beundrade läraren på skolan för unga flickor, känns till en början rätt töntig, med lite bombastisk musik och en massa bilder som travas efter varandra. Det som till slut griper tag i mig är just dessa – bilderna. Vi ser de unga flickorna som jag tror befinner sig på en sorts idrottsskola (inte helt klargjort i filmen), simma i den närliggande sjön. De över simhopp och de ska hela tiden bli bättre, bättre. De huttrar och utsätter sig. Allt för att Miss G ska berömma dem. Hon berättar om sina fantastiska resor i världen och blossar på sin cigarett, ser vacker ut, flott (retroord), originell. Självständig, stark, modig.

En dag kommer en ny elev. Hon ser på läraren med andra, nya ögon. Maktförhållanden förskjuts. Och häri ligger spänningen i filmen. För här börjar bilderna betyda något och det emellanåt skickliga skådespelet får en annan dignitet. Filmbilderna av flickorna som klyver vattenytan kommer att stå för något annat. Vad är yta, vad är sanning? Vem är vi innanför vårt skal?

En rätt ruggig historia. Sorglig, känns det som efteråt. En jag kanske inte hade sett om jag läsa alla recensionerna. Men som jag är glad att jag såg.

Två filmer denna vecka. En gjord och en sedd.

Andra bloggar om: Oskuldens tid, Tant Surre, yta, film, fyrfon, retroord

Relaterade bilder: