Alla, ja alla borde få känna njutningen av att måla akvarellfärg på ett Fabrianopapper. Om du målar med en bra pensel på detta lena, vackra papper, säg, med färgen indigo, så känns det som att bre smör på en nybakad varm bulle. Tror du mig inte? Testa. Om någon annan akvarellmålande person läser detta kan honhan invända att Montval som papper är härligare, att ockra är bäst eller varför inte Paynes grey som jag har hyllat förut.
Men det är inte det, utan grejen är den att det är så makalöst sensuellt och njutbart att måla. Någon säger kanske att ”det är lätt för dig att säga, du är van och är inte rädd för att det ska bli fult”. Jovisst, det ligger mycket i detta. Säkert bli man mer mottaglig för njutningen i trygg vetskap om att ”jag kan detta”.
Trots detta vill jag missionera om målandet magi. Vi har alla en dröm om att uttrycka oss, bli sedda på ett eller annat sätt. I konst, musik och skrivande, även i dans, får vi möjlighet att på ett annat sätt än via karrriär, klädsel, bakgrund etc, visa vem vi är. Detta är en känd effekt av att uttrycka sig konstnärligt, en effekt som många avundas dem som har utvecklat förmågan.
Men jag vill alltså sälja själva upplevelsen – penseln över pappret, flödet av färg. Det är skönt. Måla med andra handen, den som inte är din starka (Maria, min lärare, tipsade en gång om detta), då blir det mindre prestigefyllt och du kan på annat sätt tolerera att det inte blir ett tjusigt verk. Avdramatisera. Och bara njut.