”Judas” av Amos Oz

Bild från ett gammalt Jerusalem

Vad associerar vi Judas med? Förräderi framför allt? 

Kring historien om Jesus och Judas kretsar Amos Oz bok ”Judas”. Och kring huruvida Judas faktiskt var en förrädare. Men kanske romanen i ännu högre grad diskuterar frågan huruvida den som tvivlar på att projektet Israel genomförts på ett humant sätt ska ses som förrädare.

För att ta itu med dessa tankar skapar Oz en miljö och situation i Israel i slutet av 50-talet. Shmuel, en ung student som håller på med ett akademiskt arbete som handlar om judiska aspekter på Jesus, har blivit lämnad av sin flickvän. Han är olycklig, känner sig ensam och nappar på ett jobb som assistent åt en äldre handikappad man i den gamla staden Jerusalem där han också studerat. 

Skildringarna av Jerusalem under denna vinter Shmuel bor i huset är oerhört stämningsfulla. Miljöerna tränger verkligen in, ja, jag som bodde i staden knappt tio år senare än den tid då boken utspelar sig känner igen mycket av det som beskrivs. Det är en stark känsla av ett Jerusalem i vintertid, med alla de kända gatorna, kaféerna. Men också den bevakade taggtråden mot jordanska sidan. Allt förmedlas med stark känsla. Suggestivt. 

Här får Shmuel som uppgift att varje kväll samtala med den äldre mannen. I huset finns också en hemlighetsfull kvinna, Atalia. 

Boken pendlar mellan beskrivningar av den förälskelse Shmuel utvecklar för Atalia, och de mer filosofiska tankar  han har. Dessa handlar om Judas förhållande till Jesus och parallellt kring Atalias pappas kritiska syn på Israels tillblivelse och också Shmuels tankar kring detta. 

För det finns en parallell här. Shmuel menar att Judas som kommit att stå för förräderiet (och också blivit synonym med antisemitismens nidbild av judar), den Judas som stod jämte Jesus, han var egentligen den som verkligen älskade Jesus. Varför skulle han annars ha hängt sig efter Jesu död? Något av det finaste i boken är beskrivningen inifrån av hur Judas upplever Jesus och hans korsfästelse. 

Och de som är kritiska till hur staten Israel bildades och också, om man förlänger Oz tanke, till hur Israel behandlar landets araber och de palestinier som trängts undan – är de förrädare? Nej, inte de heller. De är liksom Judas, felaktigt benämnda och sedda som förrädare. Man kan älska Israel OCH vara kritisk, mycket kritisk till det som sker där och har skett. Som Oz är. 

Förutom denna tanke som väger tungt i boken är det en roman med underbara miljöbeskrivningar. Man känner verkligen de skarpa skillnaderna mellan ljus och skugga, ser fikonträdens mörka bladverk och bergens allvarliga skuggor. 

Mot slutet av boken kör bussen genom det nya judiska Israel. Här kommer Shmuel till staden Beersheba som är en gammal biblisk stad som sedan byggt upp som ny stad 1950. Här kan den gamla staden Jerusalem ställas mot den nya. De gamla tankarna mot de nya. 

Det är en ojämn bok, lite splittrad. Men den är högintressant som idéroman, och som tankestoff. Jag uppskattar också de mycket sensuella miljöskildringarna från ett nu svunnet Jerusalem. Amos Oz, idag 78, har blickat bakåt och som vanligt lyckats ge oss material till funderingar kring den svåra situationen i Israel och på ett rätt klassiskt judiskt sätt visat att saker och ting är komplicerade. Men jag tycker nog att detta är en bok som andas vånda över det pris som betalats av alla inblandade för staten Israels tillblivelse. Och det är faktiskt en lättnad att läsa kring ämnet på detta sätt.

Andra bloggar om: Amos Oz, Judas, Israel, Jerusalem

Relaterade bilder: