”Swede Hollow” av Ola Larsmo

Barn i Swede Hollow, cirka 1910

Var är boken, undrar jag. Det handlar om ”Here I Am” av Jonathan Safran Foer (mer om den senare, men jag har ett ambivalent förhållande till den författaren). Jag letar och letar och får till sist ge upp och hitta annan läsning: Mats har fått ”Swede Hollow” till sin födelsedag. Den verkar intressant. Foer får vänta. 

Jag blir omedelbart gripen av Larsmos bok. På omslaget citeras Norrbottens-kuriren: ”Swede Hollow är en seger för det klassiska berättandet”. 

Jag tänker i liknande banor. Detta är en klassisk roman, med flöde, inga longörer, inga oändliga miljöbeskrivningar. Det är effektivt berättat för det mesta och karaktärerna är mycket trovärdiga. Är detta helt enkelt en välskriven roman? Eller kanske en berättarstil som passar det historiska materialet?

Romanen handlar om området Swede Hollow i St Paul, Minnesota, dit många svenskar flyttade under slutet av 1800-talet. Området var mycket fattigt och sjukdomar som difteri, kolera och kikhosta härjade på grund av de usla sanitära omständigheterna och trångboddheten.  

Vi får följa familjen Klar från Örebro, mor Anna, pappa Gustaf och deras tre barn. Det är fattigt och oändligt strävsamt och hårt för familjen. Det handlar till en början om att hitta mat för dagen, hålla sig varm och hålla sig, om möjligt, frisk.

Det som griper mig med boken förutom det rent historiska som är rätt omtumlande i sig, är personporträtten. Ofta kan fattiga människor beskrivas som mer härdade och mindre känsliga för de hemskheter som drabbar dem. Men inte så i Larsmos gestaltande. Sonens död förblir ett trauma för alla och systrarnas komplicerade relation till varandra är som andra systrars. Det förekommer inget idealiserande av gestalterna. 

Sedan är själva berättelsen om den svenska dalen och vad den här fiktiva, men säkerligen trovärdiga familjen, är med om, mycket skakande. Jag tänker förstås på de bara drygt 100 år som ligger mellan deras öden och de flyktingar som kommer till Sverige idag, många av dem från liknande elände som de här svenskarna flydde från i Sverige.

En av de få släktingar till de som bodde i Swede Hollow som har kunskap om sin släkts historia i Dalen, Karna Andersson, säger i en artikel i Expressen: ”Det här var nog inte särskilt annorlunda än vad de kom ifrån men här fanns i alla fall möjligheten att ta sig vidare.” Man lämnade Sverige för att här fanns inget, i hoppet om att det däröver skulle finnas något. 

Det här var en tid när svenskar inte har hög status som invandrargrupp. Jag citerar igen den intressanta artikeln från Expressen, länkad till ovan:

”Dumb Swedes” blir ett öknamn i USA. Den amerikanske historikern Rudolph Vecoli konstaterar att svenskar till en början inte betraktas som lika ”vita” som medborgare av brittiskt eller tyskt ursprung. En skogshuggare beklagar sig i ett brev hem till sina föräldrar över tillvaron ute i skogen då de bara var ”15 vita män på 60 svenskar.” 

Svenskar som idag mestadels har hög status som invandrare på grund av god engelska och ofta bra utbildning, sågs som eländiga och dumma i den tid Larsmo beskriver. Också illaluktande. Ellen, en av flickorna Klar som vill ta sig uppåt eller framåt i livet, kämpar ständigt med rädslan att hon ska avge någon doft som kan förknippas med fattigdom. Det är starkt och övertygande beskrivet i boken.

Ja, över huvud taget är detta en bok som griper tag och engagerar. Jag uppskattar Larsmos på något sätt chosefria berättande och hans känsla för personers många facetter. Perspektiven skiftar så att vi får se alla de inblandade inifrån, något som stärker känslan av närhet till människorna i sig. 

Så jag rekommenderar verkligen ”Swede Hollow”. Och Foers ”Here I Am”, ja, den låg dold på en stol under något. Nu kastas jag från svenskar i USA för hundra år sedan eller mer,  åter till judiska amerikaner i nuet. Vi får se hur det går. Jag undrar om jag förlade Foer med flit …

Relaterade bilder: