Knausgård

Jag tänker på Knausgård ibland. Som när jag lägger ut en bild på en blomma i instagram och försöker beskriva detta rätt vanliga och banala för att förmedla undret i den nära världen. 

Men jag är inte Knausgård, jag kan inte det han kan, nämligen beskriva det vardagliga, det som är nära och rätt ordinärt, på ett sätt så att det lyser till. Det är stort, det han gör. 

De recensenter jag läst tycks alla vara överens om att det finns något ovanligt och stort i det Knausgårdska sättet att beskriva världen. Ändå tycks många bara motvilligt vilja ge honom credit. Jag förstår inte varför. 

Nu har jag läst ut den sista boken i hans årstidskvartett. Den heter ”Om hösten”. I den här är Anselm Kiefer den vars bilder illustrerar texten och till min glädje finns det äntligen en lista på hans bidrag i boken – för första gången i de fyra böckerna, fortfarande utan någon text om författaren men ändå. Kan det bero på att världsberömde Kiefer, en konstnär vars tavlor kostar miljoner, helt enkelt krävt det? 

Boken är ojämn, tycker jag och kunde varit kortare (den är nästan 400 sidor lång). Den känns aningen ryckig. Delvis är den skriven som dagbok och delvis i den form som kvartetten till största del är skriven, nämligen som korta texter med en rubrik kring ett ämne, som till exempel ”Krabbfiske”. 

Att jag väljer just den texten beror på att jag tycker den är så strålande och visar Knausgård i sitt esse. Han börjar med att beskriva hur man fiskade krabbor när han var barn, hur man använde lyktor för att lysa ner i mörkret på kvällen eller natten. Han funderar sedan över hur det var för krabborna där nere i vattnet. Vad tänker de kring ljuset däruppe? ”De var som hypnotiserade av ljuset, de måste dit, och jag tänkte att rymdskepp stora som städer en gång kanske skulle hänga i himlen över landskapet här och att det då var vi som släppte allt vi hade för händer och började gå mot dem …”.

Den här berättelsen slutar med att Knausgård beskriver sin pappa när han äter krabbor: ”Jag såg honom aldrig så lycklig som då, när familjen var samlad runt bordet med krabbor. Och jag kände mig som en lärling, en som som en gång skulle behärska allt detta och vara lycklig som han.” 

Den melankoliska och djupa sorgen, längtan, som Knausgård framför allt beskriver i sin relation till sin pappa berör mig djupt. Det är så naket. Han är fantastisk på att gå från något mer allmänt eller konkret fenomen som han beskriver, till det personliga. 

”Och konstens uppgift är att se hur någonting egentligen är, som för första gången.”  Det är hans ord. Ibland kan det kännas nästan barnsligt, det han beskriver, men sedan lyfts det ur sin ursprunglighet av språkets lyskraft. 

Kiefer är otypisk, i varje fall för mig,  i den här bokens illustrationer. Det är akvareller, blommor. Men de är mycket vackra och i boken redogör också Knausgård för sitt möte med Anselm Kiefer i hans ateljé vilket är mycket intressant. 

Ja, nu var det slut på den här Knausgård-läsningen. Jag tycker att den har gett mycket och jag rekommenderar böckerna även om de är ojämna. Läsningen ska gärna göras lugnt och fint, och kan lätt läggas åt sidan några dagar utan att man förlorar kontakt med boken. Och så har bilderna tillfört mycket i alla fyra böckerna. 

Själv har jag ägnat mig rätt mycket åt mitt målande. Det har blivit några tavlor till i akryl, men akvarellen vill också ha sitt. Titta gärna in på MÅLAT i  Jahaja! 

Relaterade bilder: