Gå gick gått

Ljus och mörker.

En bra bok gör resan ännu bättre. Den här gången lyckades detta väl då jag hade med mig ”Gå gick gått” av Jenny Erpenbeck.

Jag hade inte hört talas om boken, när jag för några veckor sedan läste en lång, intressant text om den i The New Yorker. Det är min nya favorittidskrift fastän den  kommer lite väl ofta (en gång i veckan) för att jag riktigt ska hinna med.  Texten, skriven av den välrenommerade litteraturkritikern James Wood, både hyllar och beskriver boken på ett sådant sätt att ett besök på Ad Libris hemsida blir nödvändigt (idag ser jag att förlaget gett ut fyra av Erpenbecks verk i en volym).

Boken är en roman men har nästan reportagekaraktär då vi får möta ett antal asylsökande vars berättelser säkerligen Jenny Erpenbeck bygger på sina egna möten med flyktingar, vars namn anges i bokens efterord. 

Året är 2015. Vi följer Richard, professor i klassiska språk vid Humboldt-universitetet (där för övrigt också Erpenbeck studerade) i före detta Östtyskland som också figurerar som en viktig bakgrund i boken. Richard är född under kriget, har suttit med sin mamma i skyddsrum som bebis. Han har alltså också på sätt och vis varit med om både krig och att förlora sitt kända land. Hustrun är död sedan några år och älskarinnan har lämnat honom. Det finns några vänner i hans värld men också en rätt stor ensamhet och tomhet. Han är barnlös. 

Av en händelse går han förbi en grupp afrikanska flyktingar som demonstrerar på Alexanderplatz mitt i Berlin. De vill stanna i Tyskland, säger de. På kvällen sätter Richard på teven och ser ett reportage om flyktingarna. Han läser i tidningen om alla flyende som drunknar utanför den italienska ön Lampedusa. De kommer från Ghana, Sierra Leone och Niger. Han börjar fundera över sina kunskaper om Afrika. Vad heter huvudstaden i Ghana? I Sierra Leone?

Han bestämmer sig för att han ska intervjua flyktingarna, hans intresse har väckts. Under några veckor läser han på om de olika afrikanska länder flyktingarna kommer från och så funderar han ut ett antal frågor: Var växte ni upp? Vad åt ni? Hur föreställde ni er Europa? Var vill ni bli begravd? 

Det som förstås visar sig är att kontakten blir en helt annan efterhand än som planerats. Richard blir snabbt mycket personligt engagerad. Han får höra berättelser som är så skakande och möta människor vars liv så fullkomligt slagits i spillror att det är ett under att de överlevt. Och flera av dem har svåra men, både fysiska och psykiska. Och hans frågor, så noggrant uttänkta, ja – ”Richard skulle gärna vilja veta vilka frågor som leder till de trevliga ordens land.”  

Hans möte med den unge Osarobo från Niger blir starkt. Osaboro har förlorat alla sina vänner. ”Life is crazy, life is crazy, life is crazy.” Så säger Osaboro när han berättar fåordigt om sitt liv. Han är 18 år och har varit på väg till Europa i tre. ”Tänker du någon gång på din framtid?” frågar Richard. ”Framtid?” undrar den unge.

Kanske som till en son, eller med ett starkt beskyddande drag, blir relationen till Osaboro. Hur Erpenbeck utvecklar den relationen i romanen är något jag uppskattar mycket. Hon gör det inte enkelt och svart-vitt utan så komplext som det är. 

Över huvud taget känner jag igen mycket i den här boken. Jag känner framför allt igen Richards reaktioner och den snabba utveckling av empati och vilja att hjälpa till som mötet med flyktingarna skapar. Han ger och han får. Han ger och han lär sig. 

Jag känner också igen det jag sett av de som väntar på uppehållstillstånd eller ännu värre, de som är papperslösa. ”Tiden gör något med en människa, eftersom en människa inte är någon maskin som man kan starta och stoppa. Tiden då en människa inte vet hur hennes liv ska kunna bli ett liv uppfyller en som inte har något att göra från skallen och ner i tårna.” 

Boken handlar också mycket om vad lagar och paragrafer kan användas till. ”Uven”, en gammal advokat som nu jobbar ideellt säger: ”Ju högre utvecklat ett samhälle är, i desto högre grad ersätter de skrivna lagarna common sense.” 

Ett av de intressantaste styckena i boken handlar om gränser. Var går gränserna? Vilka är viktiga? De mellan länder, frågar jag mig? Erpenbeck skriver: ”Vilken var den verkliga, enda, avgörande gränsen? Kanske den mellan död och levande?”

Och det är väl just det saken handlar om, tycker jag. I den värld vi har nu kan vi inte bara åse att människor dör på väg från sitt helvete till vår förhållandevis paradisiska tillvaro. Det är där gränsen går, mellan vad vi kan acceptera som medmänniskor och inte. Mellan att se och inte se. 

Jag blev mycket tagen av den här boken som i och för sig har brister. Den blir lite väl intellektuell ibland och vissa spår kunde boken varit utan (det förekommer en försvunnen man i en sjö nära Richard och jag förstår inte riktigt vad detta tillför). Men för mig var detta mycket en berättelse om vad som händer med en person som engagerar sig i flyktingars öden, hur det påverkar. Jag tycker att det är väldigt fint skildrat och en viktig berättelse att sprida. Vi förändras av mötena. 

Boken har även recenserats av Svd, DN, GP, med flera. Titeln syftar på verbet med dess böjning som eleverna tränar sig på. Romanen avslutas med att Richard firar sin födelsedag omgiven av gamla och nya vänner och han träder fram kanske för första gången i boken som en riktig människa med sidor som Erpenbeck inte låtit honom visa tidigare. Han har förändrats, blivit mer hudlös. Mer en medmänniska. 

Läs den!

Relaterade bilder: