Jag hörde först talas om den underjordiska järnvägen när jag läste en artikel om Harriet Tubman för inte alls länge sedan. Ja, det är en nästan pinsamt kort tid sedan, med tanke på den fantastiska historien om den svarta slaven som både lyckades fly från sitt slavliv och dessutom hjälpte till att få andra svarta slavar fria och dessutom förda till säkra stater, via den underjordiska järnvägen, The Underground Railroad.
Liksom författaren till boken The Underground Railroad, Colson Whitehead, trodde jag till en början att den underjordiska järnvägen var en verklig järnväg, under jorden, som namnet får en att tro. Whitehead förklarar att han som barn blev väldigt besviken när han insåg att det underjordiska mer handlade om att det var en hemlig transportväg än att det var en verklig järnväg under marken. Men i romanen låter han den verkligen existera, alltså skapar en fiktiv underjordisk järnväg i sin roman om slavflickan Cora som vi får följa från hennes barndom på Randalls plantage och fram i livet, som förrymd slav och senare som en av passagerarna på den underjordiska järnvägen.
Det blir en initialt knepig bok att läsa. Eftersom min historiska kunskap om USA:s slaveri är något begränsad blir det till en början, men bara till en början, svårt att veta vad i boken som är sant och byggande på den kunskap som finns om den tid då boken utspelar sig, tidigt 1800-tal, och vad som är fiktion.
Att järnvägen finns på riktigt och faktiskt existerar under jorden är alltså inte historiskt sant. Inte heller att South Carolina hade en sorts system där man lät svarta leva som fria men med ett sataniskt utrotningsssystem dolt i livsstilen. Inte heller att North Carolina helt förbjöd svarta att bo där, och om de ändå kom dit eller hittades gömda, blev dödade på det mest grymma sätt.
När jag kommer in i svängen, så att säga, och kan se att det här är Whiteheads sätt att försöka illustrera dåtidens helvete för de svarta och liksom testa den mot det vi vet är sant, så kan jag på ett annat sätt förstå boken. Den blir någon sorts kontrafaktisk roman.
Cora är en stark person, ja, kanske har hon lånats några drag av Harriet Tubman. Boken visar en fullkomligt avskyvärd behandling av de svarta, berättar om de onda slavjägarna som för pengar letar upp förrymda slavar för att föra dem tillbaka till helvetet på plantagen. Men den ger också många exempel på de som var mot slaveriet, både svarta och vita.
Det är en stark bok och känns som ett bevis på att USA nu, kanske, går in i en fas där man verkligen försöker förstå vidden av landets mörka förflutna. När man läser en bok som denna, med våldsamhet och desperation blottlagd, all råhet, när man får visat hur våldet varit en del av den amerikanska kulturen sedan kolonisatörerna kom dit och började utrota urinvånarna, då ser man att det är samma våldsamma syn på tillvaron som ibland gör sig märkbar än i dag.
Boken har ett lite ålderdomligt språk och är inte helt lätt för mig alltid att följa med i den engelska ursprungstexten (boken finns dock på svenska), både på grund av språket men också på grund av berättartekniken som är något låst för mig. Men den gör mycket starkt intryck på mig trots detta och tror att boken är mycket betydelsefull i USA. Ja, det är förmodligen därför den fått Pulitzerpriset för fiction i år. På bokens utsida kan jag se att Obama tycker boken är fantastiskt och recensenterna är mest lyriska. Så läs den om du kan.
Ett annat mycket speciellt projekt är filmen Loving Vincent. Filmen, som kallas oljeanimerad, är gjord med verkliga skådespelare och sedan har man målat över i ett enormt team-work med över 100 konstnärer som bidragande. Tekniken, som enligt filmens hemsida tagit fyra år att utveckla, gör att en stor del av de bilder vi ser är inspirerade av Van Goghs teknik och vi kan i filmen också se flera av hans mest kända tavlor. Ja, det är sanning ett inspirerat projekt som ger en stark upplevelse. Jag blir rörd!
Det är kanske enklare att rekommendera den här filmen som har något nästan överjordiskt i sin ansträngning att hylla konstnären, än boken jag skrev om innan. Men i båda fallen handlar det om nyskapande konst. Och vilken konst vill vi ha, om inte just den?
Jag har en bok liggande sedan i somras, som blir just mest liggande. Det är noveller av Tove Jansson. Jag vet inte, de tar inte tag i mig. Kanske är de för många, eller så är det något i tonen som jag har svårt för. Jag tänker att jag får måla av henne istället.
Tove, jag gör ett försök att få kontakt med dig via akvarellen istället!
Den där filmen Loving Vincent, har jag av olika anledningar missat vid visningarna här i Luleå. Hoppas den kommer igen. Den har bara gått på Folkets bio.