Swing Time

Swing Time i Botanisk Have i Köpenhamn. Diskuskastare med publik på juldagen.

Jag tar mig igenom ”Swing Time” av Zadie Smith med viss ansträngning, läsningen är uppbruten av olika skäl och det känns som att den processen hade mått bättre av bättre kontinuitet. Men när jag lägger boken ifrån mig är jag både sorgsen och påverkad – ett gott betyg, i min värld. 

Boken är skriven i jagform och perspektivet, inifrån den namnlösa huvudpersonen, glider aldrig undan till någon annans. Det ger en lätt klaustrofobisk känsla. Vi följer jaget från barndomen med bästa vännen Tracey fram till nuet. Berättelsen delges oss som i en cirkel där inledning och avslutning hakar i varandra. 

Precis som romanens huvudperson kommer Tracey från ett hem med en färgad och en vit förälder. I övrigt finns stora skillnader mellan uppväxtmiljöerna. Tracey har en far som hon idealiserar, bokjaget en som hon som bäst känner ömhet för, ofta mer förakt för eller medömkan med. Likheterna med Ferrantes Lila och Elena finns där, inte minst i den beundran jaget i ”Swing Time” känner för sin fantastiska väninna som senare visar sig vara mindre fantastisk (men det ligger ju  i sig i själva fenomenet med barndomens upphöjande av den man idealiserar).

Jaget i ”Swing Time” betraktar ofta utifrån som det beskrivs och tycks sällan känna sig inkluderad. Hon är alltid i någons skugga. Först och främst i Traceys, vars betydelse för hennes liv och ställningstaganden är omfattande. Men även i moderns och senare i Aimees, en superartist som hon blir anställd av och följer världen över. Hon hänger med och hon iakttar men känns sällan delaktig. 

Hennes kärleksliv verkar likadant, hon går in och ut ur relationer men blir inte engagerad. Hon kan beundra, hon kan exploatera men det blir inte likvärdig kärlek någonstans.  

Vilket stråk man fastnar för i boken är förstås individuellt. Den handlar mycket om klass, hur den präglar oss. Om kön också. Den handlar om makt och maktlöshet, de som har och de som inte har. Det handlar om den komplicerade relationen mellan mor och dotter,

Tracey beskrivs, utifrån huvudpersonens beundrande och kanske till och med förälskade synvinkel, som ett geni vad gäller dansens uttryck. Flickorna sitter och tittar på filmer med dansare och precis som Tracey iakttar dansarna, iakttar bokens jag Tracey.

Eftersom jag vuxit upp under en tid då fortfarande filmer med Fred Astaire sändes på TV är det kul att bli påmind om den fantastiska dansaren med sin skenbart enkelt genomförda precisionsdans och steppande. Och Zadie Smith låter mig också bli bekant med Jeni LeGon, en av de första afroamerikanska steppare som fick en solokarriär. Hon dansade bland annat med just Fred Astaire. En sådan begåvning! Hon slår Ginger Rogers med hästlängder enligt mitt förmenande med sitt fria kroppsspråk och sin suveräna teknik. 

Titta på det här klippet! Det kan man kalla Swing Time! 

Boken är lärorik och intressant på många sätt och finns med mig med kanske ett annat allvar än Zadie Smiths tidigare böcker. Huvudpersonens ensamhet eller isolering gör starkt intryck på mig, och slutscenen, där hon ser sin gamla barndomsväninna dansa med sina barn, blir en stark bekräftelse av detta. 

Så ja, läs den. Det är en komplex roman som rymmer mycket, mer än jag gett ord för. Men orden får vara hennes. Jag läser henne gärna igen. 

Relaterade bilder: