Boktips: Krall och Natt och Dag

Den här bilden heter ”Trängsel”. Jag har använt pigment som kommer från Roussillons ockragruvor.

Det finns inte mycket som går upp mot bra böcker. När jag fyllde år fick jag Hanna Kralls ”Hinna före Herren Gud” (lyssna gärna på Katarina Wikars fina recension som jag länkar till). Boken bygger på intervjuer Hanna Krall genomförde med Marek Edelman som ledde upproret i Warszawa-ghettot efter att den förste ledaren dödats. Han var den ende juden som överlevde, deltog senare också i Warszawaupproret och blev sedan en av få överlevande polska judar som valde att stanna kvar i landet. Han var verksam som kardiolog efter kriget och det var under 70-talet som Hanna Krall intervjuade honom. 

Boken handlar om de fruktansvärda förhållanden som rådde i ghettot och också om de fasansfulla beslut Edelman blev tvungna att fatta. Tack vare kontakter inom den judiska polisen i ghettor fick Edelman möjlighet att ta åt sidan några individer som annars skulle skickas till utrotning. Till exempel: en för att han jobbat på ett tryckeri, en annan för att hon var en väldigt duktig kurir. Vidriga val, alltid på bekostnad av en annan. 

Jag blir påmind om Aleksijevitjs sätt att skriva. Dokumentärt men med mycket hjärta. Det som är annorlunda i den här rätt fasansfulla boken är att den problematiserar och ibland ironiserar över hur man ska berätta om det här nästan för läsaren outhärdliga. Som här (första repliken Edelman, sedan Hanna Krall, etc).

-/…/ men jag hann in i huset, och de kom efter mig, så jag sprang upp på taket – sådana historier är väl bra?

– Förstklassiga.

– Tycker du att det är finare att springa på taken än att sitta i en källare?

– Jag föredrar att du springer på taken.

Ja, en historia måste berättas så att läsaren blir gripen. I boken nämnar Krall hur en persons berättelse ofta griper tag mer än 40 000 personers. Hur ska vi berätta så att det når fram men utan att reducera de mångas öden? 

Efter kriget blir Edelman läkare. Hans föräldrar dog tidigt och han togs från 12-års ålder omhand av personalen på det sjukhus i Warszawa där hans mor arbetade. Berättelsen om ghettot och vad som hände där, varvas med Edelmans berättande om sitt arbete som kardiolog i ett intervjustundernas nu. Det är skakande växlingar mellan det som skedde då, när Marek Edelman var en ung man under ghettotiden, och nuet, när han valt ett yrke som han ser ger honom möjlighet att hinna rädda liv, innan Gud hinner släcka lågan. Hinna före Herren Gud. 

Edelman fortsatte älska sitt hemland, trots allt. I en dödsruna efter hans död 2001 citerades han så här: ”Warsaw is my city. It is here that I learned Polish, Yiddish and German. It is here that at school, I learned one must always take care of others. It is also here that I was slapped in the face just because I was a Jew.”

Boken är oerhört skakande läsning, och rent litterärt är den en höjdare. Hanna Krall gör något av sitt material som är mer än rapport. Det är rapport med hjärta och mycket eftertanke kring reportagets och reporterns ansvar. Stor läsning som jag varmt rekommenderar. 

En bok av en helt annan art är Niklas Natt och Dags ”1793” som jag på direkten vill säga att jag rekommenderar. Det är inget snack om saken, den här boken ger både spänning och bildning. Natt och Dag skriver om Bellmans Stockholm, tiden för franska revolutionen och efter Gustaf III:s död. Han skriver det nästan enbart ur de mest fattiga och sårbaras synvinkel, trots sitt eget adliga påbrå. 

Vi möter två huvudpersoner. Mickel Cardell, så kallad palt. De hade som uppgift att arrestera lösdrivare, tiggare och prostituerade, något som Cardell undviker. Den andre personen i fokus är Cecil Winge som är behjälplig i Stockholms poliskammare. Han är i sista fasen av lungsot men har bestämt sig för att försöka lösa den ruggiga mordgåta som man i upptakten får kännedom om – en kropp har hittats i det som kallades Fatburen och som var en sjö, tro det eller ej, på Södermalm. Kroppen har stympats, saknar både armar och ben, ögon och tunga. 

Stockholm och 1700-tal är misär, det är stank. Det är ständigt supande och det är sjukdom. Det är den brokad Natt och Dag väver åt oss och mot den ställs de karaktärer som är i centrum. Cardell och Winge och också Anna Stina som vi får följa med till spinnhuset på Långholmen. 

Boken är väldigt spännande och har en tydlig och flytande stil som inte lämnar några frågetecken i handlingen. Jag tittar på en fin intervju med Niklas Natt och Dag hos Malou där han sympatiskt berättar om förlag och redaktörer mot slutet av intervjun. 

Den här boken piggade upp mig, trots att den är rätt hemsk, som Hanna Kralls bok. Det känns härligt att läsa en bok som har fint flyt, som är lärorik, här framför allt kring Stockholm på 1700-talet och som jag ser fram emot att få läsa en uppföljare till (Natt och Dag berättar i intervjun om att en sådan är på gång). 

De här två böckerna har ju det gemensamt att de båda skildrar det förflutna. De har väldigt olika uttryck men ligger fint bredvid varandra på min läshylla. Båda får mina varmaste rekommendationer. 

Förresten, titta gärna in på MÅLAT! Det finns några nya bilder där. 

Relaterade bilder: